Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Julia Håkansson. Af K. W-g - Konst - Scheele-statyns mästare. Af K. W-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 52 7 —
tänkt sig, och hon försummade icke att
antyda de starka passioner, den nervösa oro,
som gömmes bakom det hårda, kalla skalet.
Den, som sett hennes Anna Hjelm i »Konung
Midas», skall icke lätt förgäta den väldiga
smärta, den nervösa häftigheten i andra
aktens stora scen, lika litet som det splittrade,
osammanhängande, brutna i sista akten,
kort innan det svaga kärilet krossas. Med
hänsyn till Nora — sådan denna uppgift
numera utarbetats af henne — måste jag
erkänna, att fru H:s utförande i vissa
afseenden, framför allt hvad beträffar den enkla
naturligheten, förefallit mig sannare än de
herömda artisters, som kreerade rollen å
Stockholms och Köpenhamns kungliga
teatrar — åtminstone grep rollen starkare i
hennes framställning (med undantag dock
för sista aktens uppgörelsescen). Jämförelser
kunna dock vara förhatliga, hvarje utmärkt
konstnär äger ju sina företräden och sin
begränsning, oftast hänga dessa samman och
betinga hvarandra.
Men säkert är, att Sverige i Julia
Håkansson äger en artist, hvars själfulla, öfvertygande,
ädla konst, utbildad under studiet af
nutidens bästa mönster, men framför allt under
studiet af hjärtat och af världen, i första
rummet borde komma svensk scen till godo
vid tolkningen af den moderna dramatikens
uppgifter.
Hennes konstnärsskap har senast i
sommar i Bergen rönt en framgång, som gifvit
sig luft i varmt erkännande kritiker, och
under förra hälften af innevarande
teatersäsong tillhör fru Håkansson den svenska
teatern i Finland.
Sveriges teater borde dock icke hafva råd
att undvara en modern »tragédienne» af
hennes egenskaper. K. W—g.
KONST.
Scheele-statyns mästare.
Jufter ett besök i den unge bildhuggaren
Börjesons atelier i Rom år 1870 eller
1871 nedskref Gustaf Ljunggren några
intryck, som man återfinner i hans bok »Från
en resa». Det heter däri: »Vägg om vägg
med Runebergs studio har Johan Börjeson
sin. Det är en ung, rikt begåfvad man, som
bäst sysselsatt med att skapa sig ett namn.
Om en strängt klassisk anda genomgår
Runebergs arbeten, sä synes Börjeson, under
inflytandet af en liflig och rik fantasi, mindre
hålla på den stränga klassiciteten. Med
romantikerns djärfhet pröfvat- han på huru
långt plastikens gränser sträcka sig, utan att
dock öfverskrida dem eller göra egentliga
eftergifter åt det måleriska.»
Det är nu mer än tjugu år sedan detta
skrefs, men då man blickar tillbaka på den
rad af konstverk, som sedan den tidén
utgått ur Börjesons atelierer i Rom, Paris och
Stockholm, förundrar man sig ej mera öfver
tidens längd, man måste tvärt om erkänna
att de förflutna åren varit väl använda, och
man gläder sig på samnia gång åt att de
icke tagit någonting ifrån konstnären utan
fortfarande låta honom vara i besittning af
en yttre och inre ungdom, som räckt längre
än de flesta andra svenska konstnärers. Ty
Börjeson kom sent fram till sin
konstnärsverksamhet. Mest af nödtvång hade han
dessförinnan pröfvat på åtskilliga andra lef-
nadsbanor, och först då han genom gruppen
»Heimer och Aslög», utställd i Göteborg
1867, på enskild väg lyckats förskaffa sig
behöfligt understöd, kom han i tillfälle att
styra kosan till utlandet.
Att hans verksamhet med intresse följdes
inom det samhälle, där hans talang först
blef omhuldad, bevisas däraf att flera af
hans tidigare arbeten — Hästtämjare,
Kägelspelare, Psyke, Sjöjungfrur — återfinnas i
dess museum. Man finner redan i dessa en
kraftfull och kunnig konstnär, säker i
beräkningen af sina medel och lycklig i greppet
af sina motiv. Men vid en jämförelse med
hans senare arbeten skall man utan tvifvel
lägga märke till ett framskridande i
förmågan att träffa »naturens blygsamma lagom»
i ställningar och formgifning, så att, liksom
blicken för det individuella och originella i
karakterer hos honom blir allt mognare och
mera utvecklad, äfven hans framställning af
den kroppsliga formen blir mera individuell
och mera nervöst liffull.
Börjesons första arbete i
monumentalskulptur var skissen till monumentet öfver Sten
Sture (1874), och den storslagna sidan af
hans konstnärsskap trädde här med ens i
dagen. Projektet var för storartadt för
svenska förhållanden, och det blef ej mycket tal
0111 dess utförande, men det hade röjt, att
konstnären var vuxen stora uppgifter — något
som därefter upprepade gånger bekräftats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
