Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheele. Af Severin Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
erhöll han vida fördelaktigare anbud från
främmande land. På rekommendation af
d’Alembert erbjöd Fredrik II honom att
flytta till Berlin och blifva medlem af
därvarande vetenskapsakademi med ett
årligt arfvode af 1,200 riksdaler; Bergman
hade nyss förut fått samma anbud men
afslagit det, och Scheele följde hans
exempel. I bref till en sin broder ett par år
senare angaf han skälet härtill vara, att
han »på långt när ej hunnit så långt uti
chemien, som erfordras till en sådan
beställning». Äfven anbud om plats i
England (med 300 punds årlig lön) afböjde
han. »Jag kan icke mera än äta mig
mätt», lär han hafva yttrat till sina
vänner. .»Om detta går an i Köping,
behöfver jag icke annorstädes söka det.» Hans
anspråkslösa natur och längtan efter att
i ostördt, tillbakadraget lugn få fullfölja
sina älsklingsarbeten voro utan tvifvel
mäktiga driffjädrar till detta hans för
mången obegripliga föredragande af det
lilla undangömda Köping framför
kulturens stora centra, där hans alltmera
ökade ryktbarhet kunnat skaffa honom
en relativt lysande ställning och vida
större resurser för experimentella
forskningar. Blott några veckor i okt. 1777
tillbragte han i hufvudstaden — det var
den enda resa han gjorde efter sin
bosättning i Köping. Anledningen till detta
Stockholms-besök var dubbel: dels skulle
Scheele taga inträde i
vetenskapsakademien, hvilket han gjorde d. 29 okt. med
ett föredrag »om sättet at tilreda
mercurius dulcis (d. v. s. kalomel) på våta
vägen», dels skulle han inför collegium
medicum aflägga den länge uppskjutna
apotekareexamen. Den 11 nov.
undergick Scheele — naturligtvis med betyg
om »utmärkt kunskap och erfarenhet» —
denna examen i närvaro af en talrik
samling åhörare och aflade därpå föreskrifven
ed. Kollegium efterskänkte »vid ett så
ovanligt tillfälle» alla sedvanliga afgifter
»mera til betygande af sit fullkomliga
nöje och tillgifvenhet för herr Scheele,
samt förhoppning om des nyttiga biträ-
de vid Pharmacopeens förbättrande efter
vere facta et probata», än för att
åstadkomma någon besparing i hans utgifter.
Såsom examinatorer vid denna i sitt slag
troligen allenastående pröfning fungerade
apotekarne Christian Schulzen och
Fredrik Görges. Följande dag var
sammankomst i vetenskapsakademien, hvarvid
Bergman nedlade presidiet; på hans
förslag tilldelade akademien Scheele ett årligt
understöd af 100 riksdaler specie för hans
kemiska arbeten. Ursprungligen afsedt för
3 år, förnyades detta anslag sedermera och
utgick sedan så länge Scheele lefde; att
han gjorde rätt för detsamma bevisa hans
till hvarje årgång af akademiens
handlingar inkommande uppsatser, af hvilka
de flesta innehöllo upptäckter af största
betydelse.
Sålunda offentliggjorde han 1778, utom
ett par mindre arbeten om ett nytt sätt
att framställa »algarotpulver» (basisk
an-timonklorid) samt om beredningen af en
vacker och beständig men ty värr ytterst
giftig grön målarfärg, som innehåller
arseniksyrlighet och koppar samt än i dag
kallas »Scheeles-grönt», en viktig uppsats
öfver sina »försök med molybdæna» eller
»blad-blyerts». Ur detta mineral
framställde Scheele en ny »jordart af syrlig
natur», molybdensyran, och ansåg denna
vara »metallisk», ehuru det icke lyckades
honom att med sina enkla hjälpmedel
reducera själfva metallen därur, en
uppgift som fyra år senare löstes af Hjelm.
Följande år utsträckte han sina
undersökningar till den vanliga blyertsen
(»plum-bago»), som han fann vara af helt annan
natur, vara »ett slags mineraliseradt
svafvel eller kol, bestående af lüftsyra (d.
v. s. kolsyra), förenad med en stor mängd
flogiston.» Scheele fann alltså, att
blyerts ej var annat än ett slags kol och
visade äfven, att det svarta ämne, som
återstår, då tackjärn löses i syror, är af
samma natur som blyerts. Denna
upptäckt af järnets kolhalt har varit af största
betydelse för metallurgien och industrien.
Under detta år och det följande (1780)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
