Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheele. Af Severin Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utkommo ytterligare flera afhandlingar
af Scheele, af hvilka de märkligaste äro
de om mjölken. Han studerade dels det
fenomen, som kallas mjölkens ystning,
•och fann, att ost fälles ur mjölk både af
syror och salter, undersökte ostens
löslighet i syror och alkalier och framställde
en teori om orsaken till ägghvitekroppars
koagulering, gående ut på att ägghvita
ingår en kemisk förening med »materia
caloris». Vidare påvisade han, att osten
innehåller fosforsyrad kalk. Viktigast var
dock hans undersökning af den sura
vass-lan, i hvilken han upptäckte att en syra
af egen art och natur (mjölksyran)
förefanns, hvarjämte han påvisade,
atturmjölk-sockret kunde framställas ej blott en med
den vanliga sockersyran (oxalsyra)
identisk, utan äfven en annan, egendomlig syra,
som han kallade mjölksockersyra, men
som numera benämnes slemsyra. Äfven
pyroslemsyra, som erhålles genom
upphettning af slemyra, har Scheele upptäckt.
Aret 1781 är i Scheeles historia
utmärkt af upptäckten af det åttonde
(och sista) grundämne, som hans
forskaresnille lärt oss känna.1 Vid undersökning
af det äfven i Sverige, fast sällsynt,
förekommande mineralet tungsten, hvars
beståndsdelar man dittills ej kunnat utreda,
fann han detsamma bestå af kalk och en
ny »jordart af syrlig natur», åt hvilken
sedermera gafs namnet wolframsyra, sedan
Scheeles tungstensyra anträffats äfven i
det mineral, som tyska bergsmän sedan
gammalt kallat wolfram. Detta sista
namn gafs äfven åt den ur den nya syran
reducerade metallen,2 som Bergman
förutsagt böra finnas däri och som
framställdes af hans lärjungar, de spanska
kemisterna bröderna d’Elhuyar. Nu,
liksom förut vid mangan och molybden,
nödgades Scheele af brist pä apparater,
1 Scheele upptäckte klor, syre och kväfve i fritt
tillstånd, filtor, barium, mangan, molybden och
wolfram i form af föreningar.
2 Franska (och engelska) kemister använda
fortfarande benämningarna »tungstène» och »acide
tungstique» för denna metall och dess syra.
hvarmed tillräcklig hetta kunde
åstadkommas, åt andra afstå äran att reducera de
nya metaller, hvilkas oxider han upp täckt.
Metallen wolfram benämndes dock först
till hans ära af utländska kemister
Schee-lium, men Berzelius föredrog namnet
wolfram såsom ur språklig synpunkt
lämpligare och äfven på den grund att redan
flera enkla ämnens namn började på S
och namnens begynnelsebokstäfver som
bekant af Berzelius infördes såsom
kemiska tecken. »Scheeles odödlighet»,
till-lade Berzelius, »behöfver icke detta ytter
ligare stöd; den är redan så fast
grundlagd, att man ej har att befara, att den
någonsin skall rubbas.» Mineralet
tungsten kallas dock numera vanligen Scheelit.
Följande år(i782) offentliggjorde
Scheele flera afhandlingar, dels »rön och
anmärkningar om eter», hvaraf synes
framgå, att han haft i händerna både aldehyd
och kloral, hvilka viktiga ämnen långt
senare upptäckts på nytt af andra forskare,
dels »sätt att konservera ättika» genoin
uppkokning, hvarvid han således var en
föregångare till Appert och Pasteur, om
ock långt ifrån att ana hela innebörden
af sitt enkla rön, dels slutligen en med
mästarehand utförd undersökning »om
färgande ämnet i Berlinerblått». I detta
arbete visar Scheele, hurusom den s. k.
blod-luten, som tjänar till beredning af den
blåa färgen, kan erhållas utan närvaro
af animaliska ämnen, endast af kol,
pottaska och salmiak, samt att det väsentliga
i densamma utgöres af ett egendomligt,
flyktigt, brännbart ämne, som han fann bestå
af »flyktigt lutsalt», »luftsyra», och
»flogiston», hvilket enligt modern uppfattning
ungefär motsvaras af kväfve, kol och väte.
Detta ämne, hvarmed Scheele synes hafva
handskats tämligen ogeneradt, i det han
talar om dess smak och hurusom det retar
till hosta, var således en af de giftigaste
kroppar vi känna, det var den syra, som
sedan erhöll namnet blåsyra. En lika
viktig upptäckt gjorde Scheele året därpå,
då han framlade sina »Rön beträffande
ett särskildt Sockerämne uti exprimerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
