- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
548

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern vid Trädgårdsgatan. En återblick. Af Emil Grandinsson. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

600

rekvisita och kostymer och kunde få
en skådespelarepersonal på öfver 60
personer samlad. Den enda förklaring
vi kunna gifva på gåtan är den, som så
ofta kan användas, när ett människoverk
väcker vår häpnad: det var en stark
viljekraft, som satt sig det målet före.
Hela sommaren igenom följde den nitiske
mannen personligen arbetets
framåtskridande, spetade själf omkring på
ställningarna och talade helt förnöjdt om
teaterns invigning »i höst», under det han
såg, hur alla människor drogo på munnen
med en blandning af tvifvel och
medömkan, och allt under det han till hälften
väntade något förbud från vederbörande
att fortsätta byggnadsarbetet. Något
sådant hördes emellertid ej af, och den
26 september ingaf Lindeberg en
anmälan för husets besiktning af kungl,
öfverståthållareämbetet. Tillåtelsen att
på den nya teatern gifva dramatiska
föreställningar kom honom till handa
först invigningsdagen på förmiddagen.

Hvad var det som dref Anders
Lindeberg att underkasta sig alla dessa mödor
och vedervärdigheter, för att få en ny
teater till stånd? Det var knappast något
konstnärligt intresse i egentlig mening,
grundadt på fallenhet och studier för
att förestå en scen i hufvudstaden. Han
var en utvecklad oppositionsman, som
opponerade för oppositionens skull,
därför var den gamla, enda privilegierade
och tolererade teatern honom en nagel
i ögat. Han hade själf sysslat åtskilligt
med dramatiskt författarskap, men hans
arbeten hade ej gjort lycka, därför ville
han måhända hafva ett fält, som alltid
skulle stå öppet för hans penna. Han
var en praktisk, företagsam och energisk
natur, därför ville han våga, för att vinna,
leda, för att härska. Hvilka motiven
må hafva varit, det var hans lifs stora mål,
han uppbjöd alla krafter för att vinna det,
och han vann det — för två år! Men
ban byggde därigenom en skådebana,
som utöfvat det allra största inflytande på
yårt teaterlif, i synnerhet efter stiftarens

dagar. Denna scens konstnärliga
betydelse på olika sätt under olika tider kan
ej direkt räknas grundaren till förtjänst,
men hans själfuppoffrande nit var den
historiska förutsättningen för det som följde.

Till »inaugurations-representationen»,
som det då hette, hade kapten
Lindeberg inbjudit akademier och lärda
samfund, konstnärer och litterära
personligheter. Svenska akademien, hvars
sekreterare, Bernh. von Beskow, ej glömt
fejden med Lindeberg i »Flugsmällans»
dagar, återsände biljetterna, hvilket
framkallade mycket klander från nästan hela
pressen. Men för öfrigt hade allt hvad
Stockholm ägde bemärkt,, med
undantag naturligtvis af hofvet och därmed
lierade storheter, infunnit sig i den
nya teatersalongen. Den kungl,
teaterdirektören, öfverste Backman,
öfver-raskade med sin närvaro och genom att
deltaga i applåderna. Hofintendenten
Lars Hjortsberg tilldrog sig också
allmän uppmärksamhet, där han satt
bredvid kungl, teaterns unge, vackre förste
älskare, herr Sundberg. Förmodligen
var detta enda gången, som det nya
teaterhuset hyst »Sveriges störste
skådespelare» inom sina väggar. Han var
under de sista åren af sitt lif bosatt i
Nyköping men var denna vinter på
besök i hufvudstaden för att för sista
gången uppträda på scenen vid sin
sonhustrus, Fanny Vesterdahl-Hjortsbergs,
recett den 27 december. Hjortsberg
dog följande sommar. Publiken var
mycket nöjd med salongen och mottog
välvilligt prestationerna på scenen.
Lindeberg hyllades med verkliga ovationer,
och vid en fest efter spektaklet med tal
på vers och prosa samt under följande
dagar genom insändare i tidningarna,
hvaribland i Aftonbladet för den 2
november märkes en dikt af »Wilhelmina.»

Den Lindebergska teaterns ärorikaste
tid slutar vid invigningen, kapten
Lindebergs lyckligaste stund som teaterledare
var just denna invigning. Beundran för
en energi, som nätt sitt eftersträfvade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0600.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free