- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
560

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marknadsresan till Jokkmokk. Ett kapitel ur en samling ströftåg i Lappland. Af Hugo Samzelius. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sågverksbolagen, af hvilka nu ett, det
engelska Gellivarebolaget, hade mycket
dåliga affärer, hvadan inga kontanter för
vinterns timmerkörslor utbetalades till
folket, då däremot 30 à 40,000 kronor
eljest brukade lämnas ut vid denna
marknad. Lyckades någon nu få ut litet mjöl
eller kaffe af inspektoren, fick han vara
beläten. Vinterns virkesafverkningar hade
också på grund af de tryckta
konjunkturerna varit skäligen obetydliga,
hvarför litet hvar befarade nöd och elände
under årets lopp, synnerligast som
bolaget på ett eller annat sätt kommit i
besittning af och nu innehade en mängd
hemman nedåt älfdalen. Då skogsbruket
här uppe måste föda alla dem, hvilka ej
kunna bedrifva större husdjursskötsel eller
ett lönande fiske, blef revirets jägmästare,
hvar han än visade sig, öfverhopad med
trängande böner att lämna utstämpling
af skadade timmer å kronoskogen för
att härigenom bereda arbetsförtjänst. Så
långt hans order medgåfvo, gjorde han
också det.

Egendomligt nog hade ett par italienare
med menageri begifvit sig ända hit upp
i vildmarken. Utefter landsvägen hade
de kommit från kusttrakterna och orsakat
villervalla, hvarhelst de uppträdt med
sina kameler och sin björn. Man må ju
ej heller förtänka en stackars
norrbottnisk landsvägshäst, om han blef skrämd
och skenade, när han på sin vanliga stråt
genom skogen mötte ett sådant där följe.
Björnen hade åkt i ett slags kur, medan
kamelerna i strängaste vinterköld måst
trampa i snödrifvorna. En krokodil hade
frusit ihjäl på vägen upp till kyrkobyn,
men några markattor och en babian hade
redt sig bra i sina burar. Det är ej att
förvåna sig öfver, att lapparne ju skulle
känna sig hjälplöst förundrade inför
kamelerna, dessa väldiga djur från varmare
öknar än de, där renhjordarna pläga beta
under midnattssolens eller norrskenets
ljus. Liksom barn, naturbarn åtminstone,
sökte de få tillfälle att fingra pä kamelens
luddiga hud och skrattade hejdlöst åt
apornas grimaser — det var ett ursprungligt,
äkta skratt, lika himmelsvidt skildt från
rusets fånskratt och det kultiverade
kallgrinet som från det myckna allvaret ute
i ödemarkens ensamhet. Om lapparne
förvånade sig öfver italienarnes djur, tror
jag att italienarne lika mycket undrade
öfver lapparne, hvilka de väl antogo vara
någon mellanlänk mellan dessa djur och
människorna, synnerligast som en och
annan trots blidan bibehållit sin
renskinnspesk (vintermudd) på kroppen. Från
Jokkmokk ärnade nu dessa
utländingar-djurplågare begifva sig vidare den
mycket långa vägen till Rovaniemi marknad
i Finland. Bland andra marknadsnöjen
förekom en stund en skjutbana, tills
hela tältet rätt som det var blåstes
omkull af en stormil, hvarvid den
förtviflade »friskytten» visst förlorade alla
sina pilar.

Där lapparne höllo till omkring
marknadsstugorna, rådde ett brokigt, sorlande
lif. I en drifva sutto tvenne gamla
fjällmän och pokulerade, hvarvid de litet
emellanåt omfamnade hvarandra och
sjöngo improvisationer, »joikade». Strax i
närheten öfverenskom ett ungt par att
hjälpas åt med renhjordarna och bilda
gemensamt tältlag, hvilket förbund för
all framtid blef ingånget under ett
virrvarr af smekningar, kyssar,
brännvinsklunkar och bloss ur pipsnuggan. Där
forlassen blifvit frånspända, höllo de
lurfviga lapphundarna slagsmål om en
torrfiskbit eller ett märgben — de skulle ju
ha något att roa sig med också de, när
husbönderna deras hällde i sig både kaffe
och brännvin samt sögo rök ur karftobak.
Här inne i vimlet vandrade vi emellertid
omkring i middagsskymningen och
studerade lappländskt marknadslif. Några
etnografiska småsaker lyckades vi
förvärfva oss, men aldrig glömmer jag min
fruktlösa ordstrid med den förmögne
nomaden Amma Ammason Ländta, äfven
denne bekant från 1884 års skidtäfling.
Jag hade nämligen gifvit akt på en i
hans ägo varande, särdeles vacker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free