Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Alfred Tennyson. Af C. D. af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 565 -
I Tennysons egen diktarnatur ligger mycket
af den idealitet, hvarmed han omgifvit den
ridderlige, renhjärtade Arthur i »Idylls of the
King»; om Tennyson någon gång vidrör
sinnliga förvillelser, såsom i sin »Guinevere»,
så är det med den största finkänslighet, och
det oädla är från hans skapelser förvisadt.
Sin afsky för den litteratur, som med
förkärlek uppsöker och omständligt afmålar det
smutsigt vidriga, har han biktat på äldre
dagar i sin »Locksley Hall sixty years after»,
när han klagar öfver »The Zolaism» och
till-ropar de moderna bildstormarne dessa
ironiskt ljungande ord:
Authors — atheist, essayist, novelist, realist, rhyme-
ster, play your part,
Paint the mortal shame of nature with the living
hues of art,
Rip your brothers vices open, strip your own foul
passions bare;
Down with Reticence, down with Reverence,
forward, naked let them stare.
Den skandalhungriga dagkritikens äflan
att speja i författarnes nyckelhål och inför
allmänheten framkomma med mer eller
mindre trovärdiga uppgifter om skalders enskilda
lif hade länge varit honom vidrig, och han
har redan ganska tidigt brännmärkt dessa
schakaler och gamar i en ypperlig dikt, där
det bland annat heter:
•— Now the poet cannot die
Nor leave his music as of old,
But round hirn, ere he scarce be cold,
Begins the scandal and the cry:
»Proclaim the faults he would not show,
Break lock and seal, betray the trust,
Keep nothing sacred t’is but just
The many-headed beast should know.»
Ah shameless! For he did but sing
A song that pleased us from its worth;
No public life was his ön earth
No blazon’d statesman he, nor king.
He gåve the people of his best.
His worst he kept, his best he gåve.
My Shakespeare’s curse ön clown and knave
Who will not let his ashes restl
Det är tydligt, att, när Tennyson besjöng
kärleken, han skulle göra det på ett ädelt,
rent och intagande sätt. Detta är fallet,
äfven när kärleken är så passionerad som i
»Locksley Hall»; huru sköna äro icke följande
i denna dikt förekommande strofer om två
älskandes, ack, blott alltför kortvariga men
jublande lycka:
Love took up the glass of Time and turn’d it in his
glowing hands;
Every moment, lightly shaken, ran itself in golden
sands.
Love took up the harp of life and smote ön ali the
chords with might,
Smote the chord of self that trembling pass’d in
music out of sight.
Bland Tennysons åt kärleken ägnade
sånger finnes en, som alltid måste gripa hvarje
ädlare sinne; den är djupt vemodig och
heter »Love and Duty». Den hemlighetsfullt
personliga tonen i denna dikt tyckes
hänvisa på något upplefvadt; men i sådant fall
är området helgadt af ädel sorg, och man
önskar ej spana efter sångens anledningar,
endast andaktsfullt njuta af dess toner, hvilka
klinga som en själamässa öfver en lycka,
som ej borde, ej fick blifva verklig. Två
älskande hafva för hvarandra biktat sina
känslor men omedelbart därefter för alltid
skilts åt, emedan den ena af dem, mannen,
är bunden af andra, genom lagen helgade
band. Intet ogillande uttalas däröfver att
bikten gjorts: det var omöjligt att hindra,
ty hjärtat var för öfverfullt, men väl uttalas
ett gillande af det pliktföreskrifna afsked,
som följde på bikten. I hela sången darrar
en bäfvande, djup känslighet; den är som
genomskimrad af skenet från någon tankfull
stjärna, och den talar till vårt innersta med
andestämma.
4-
»Locksley Hall» hade varit ett
passione-radt skri mot bördsfördomarnas makt öfver
hjärtats röst. Amy, drifven af sina närmaste,
tystar kärlekens röst för att tillhöra en man,
hvilken skall akta henne
Somelhing better than his dog, a lillie dearer than
his horse,
och skaldens indignation vibrerar i hvarje
rad. Samma passionerade ton återfinnes i
»Maud». Den präktiga dikten blef på några
håll strängt kriticerad, emedan den ansågs
vara uttryck för ett obefogadt hat mot den
engelska aristokratien. Man besinnade icke,
att de bittra orden icke direkt härledde sig
från skalden utan från den af honom
skildrade älskaren, som, skymfad af Maud’s bror
och af »the babe-faced lörd», hvilken är
ämnad till hennes brudgum, dödar den förre i
duell. Det är ett poem, fullt af djärfva
öfvergångar och allt igenom röjande en
upprörd stämning, hvilken ibland står på gränsen
till förtviflan. En räddning från denna
förtviflan lämnar till sist fosterlandskärleken;
kriget på Krim utbryter, »the blood-red
blossom of war» slår ut, och den sörjande,
som med Mauds förlust mist ali jordisk
lycka, finner i den manliga kampen för Eng-
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
