Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Alfred Tennyson. Af C. D. af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 566 —
land ett medel att dämpa den enskilda
smärtan. Så nattsvart har aldrig Tennysons
vanligen ljusa och lugna diktning varit som i
»Maud», och det är ur psykoiogisk synpunkt
af intresse att se, huru denna poetiska
inbillningskrafts annars spegelklara sjö kunnat
brusa högt och sända suckande eller rytande
vågslag mot fjärran kuster.
Huru olika, hur leende är ej »The
prin-cess»! Dikten är en glad fantasilek, i hvilken
skalden från det verkliga lifvet förflyttar sig
och läsaren till sagans rymder. Den vackra,
af sin fader konung Garna bortskämda
prinsessan Ida vill frigöra det, enligt hennes
mening, af männen förtryckta kvinnokönet och
har grundat ett universitet, dit ingen man
får tillträde. En viss ung prins, som tidigt
blifvit trolofvad med Ida och nu vill
uppsöka henne, bryter, åtföljd af några vänner,
portförbudet och intränger, förklädd till flicka,
i den af skalden med renässansens glada
färger, med vackra lärosalar — fe’eriets
Oxford eller Cambridge — och skinande
mar-morstoder smyckade kvinnostad, där den
ädla men trotsiga och öfverspända Ida för
spiran. En viss fin, skälmsk och älskvärd
ironi röjes i skildringen af de emanciperade
kvinnoskarorna; sagan har dock icke Ariostos
själfsvåldiga ysterhet utan ett stundom
rörande behag. Prinsen och hans kamrater
blifva, trots förklädnaden, upptäckta; till sist
kominer det till strid mellan två mannahärar,
den ena anförd af prinsens fader, den andra
af Idas bröder; tvekamp mellan valda krigare
ur de motsatta lägren skall afgöra saken.
När nu prinsen svårt såras och vårdas af
Ida, vaknar hennes kärlek, trotset öfvergår
i ömhet, fejden mellan kvinna och man
slutar, och en lätt antydning göres om en
tid, då de bägge könen skola, lärande af
hvarandra, vinna i ömsesidig aktning.
Förtjusande är teckningen af den sjuke prinsens
stämning, då han ser Ida vid sin bädd och
ej vet, om det är en verklighet eller en
drömsyn:
lf you be, what I think you, some sweet dream,
I would but ask you to fulfil yourself,
But if you be that Ida whom I knew,
I ask you nothing: only, if a dream,
Sweet dream, be perfect. I sball die to-night!
Stoop down and seem to kiss me ere I die.
Mångsidigheten i Tennysons begåfning
träder oss tydligt till mötes, otn vi från »The
princess» öfvergå till den vemodiga »In
memoriam». Var »The princess»
skiftningsrik och full af färgprakt, så är »In
memoriam» entonig, men i denna entonighet
hvilket djup af känsla! Vi finna här en samling
strödda sånger, de flesta varierande samma
tema, saknaden af en död ungdomsvän,
och denna saknad är så djup, så innerlig,
att väl sällan eller aldrig en tillgifvenhet
mellan män fått i dikt ett så allvarligt
uttryck. Den besjungne var Arthur Hallam,
hvilken, tillika med John Mitchell Kemble,
John Sterling, Monckton Milnes, William
Brookfield och ännu andra, tillhört
Tennysons krets i Cambridge, en krets, som
brukade kallas »apostlarne». Som gärd af
enskild sorg åt en vän, hvilken gått ur tiden,
kan poemet jämföras med Miltons Lycidas
och Shelleys Adonais men har naturligtvis
modernare karakter än förstnämnda arbete,
mindre svärmeri och mer religiös prägel än
det senare. Vanæ hominum spes är den ena
tonen i »In memoriam», men den andra är
sursum corda, och förlusten blifver för den
bedröfvade en vägvisare till himmel och
evighet. Medan panteisten Shelley klagade
öfver ödets orättvisa, höjer sig Tennyson i
bön till en personlig Gud, och om än »In
memoriam» är dyster, så har denna
diktsamling dock utrymme för frid och
välsignelse. I konstnärligt afseende står den
mycket högt, men framför allt är den gången
rätt ur ett hjärta. Jag vet mer än väl, att
den af mig högt skattade Taine har ett
motsatt omdöme och finner dikterna kyliga, men
jag har aldrig kunnat dela denna
uppfattning. Det ligger äkta känsla i ord sådana
som dessa:
0 Sorrow, wilt thou live with me
No casual mistress, but a wife,
My bosom friend and half of life,
As I confess it needs must be?
eller i en strof sådan som den följande:
1 hold it true, \vhate’er befall,
I feel it, when I sorrow most:
T’is better to have loved and lost
Than never to have loved at ali.
Det är för öfrigt just i »In memoriam», som
följande underbart vackra jultidssång
förekommer, hvilken med afseende på
stämningsfullhet och tonens silfverrenhet alltid skall
komma att utgöra en af poesiens klenoder:
The time draws near the birth of Christ,
The moon is hid, the night is still,
The Christmas bells from hill to hill
Answer each other in the mist.
Four voices of four hamlets round
From far and near, ön mead and moor
Swell out and fail, as if a door
Were shut between me and the sound.
Each voice four changes in the wind
That now dilate and now decrease,
Peace and goodwill, goodwill and peace,
Peace and goodwill to ali mankind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
