Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Ernest Renan. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 572 —
heten att tro på bibelns lära och
inspiration. Som han själf uttryckligen framhäft,
var det icke metafysiska men
historiskt-filologiska grunder — den moderna, tyska
bibelkritiken framför allt — som
åstadkommo denna stora omhvälfning i hans själ,
och detta förklarar, att man i de bref, han
från denna brytningstid meddelar, visserligen
märker djup oro och bekymmer men intet
dock af den förfärliga sinnesångest, som för
analoga stämningar finnes hos Pascal eller
Jouffroy — och Renan har ej heller sedan
visat sig äga ett så fördjupadt känslolif som
män af deras art. Hans natur är blid, öm,
svärmisk, icke passioneradt innerlig. — Den
förste vän Renan förvärfvade efter sitt
utträde ur den klosterlika värld, i hvilken han
förut lefvat, var den unge Berthelot, den
sedermera så berömde kemisten, och detta möte
är karakteristiskt. Efter det
religiöst-mys-tiska grundlaget i hans själ kom det
posi-tivistiska — och den moderna vetenskapen
i strängt empirisk form blef från denna tid
det andra elementet i hans själ. Ända till
sin dödsstund när denne tviflare nästan en
afgudadyrkan för naturvetenskapernas
resultater och tillmäter dem ett inflytande på
mänsklighetens själslif, som de helt säkert blott
undantagsvis utöfva.
Vid denna tidpunkt slutar ty värr Renans
själfbiografi, och man får korteligen fortsätta
den med några yttre uppgifter. Tiden från
1845—1861 betecknar för Renan förvärfvandet
af ställning, förvärfvandet af litterär och
vetenskaplig auktoritet. Han skrifver sina första
glänsande religionshistoriska studier, sitt
utomordentliga arbete öfver Averroës, som kastar
ljus öfver så många dunkla punkter af
medeltidens kulturlif, sina bibliska monografier
öfver Job och Höga visan. Efter en resa
i Orienten, under hvilken han, starkt lyriskt
påverkad af Palestinas natur och minnen,
skref första utkastet till sin Jesu lefnadblef
han 1861 professor i semitiska språk vid
Collège de France, en värdig efterföljare till
Budæus och Ramus, men allmänt bekant är,
hur han på grund af en för sin tid knappast
dristig men nu väl ej ens beaktad
vändning i sin inträdesföreläsning blef förbjuden
att fortsätta sina föredrag och ändtligen 1864
afsatt, sedan han i en skrifvelse, full af
frimodig stolthet, afböjt den ersättningsplats,
vid det stora bibliotekets manuskriptafdelning,
som regeringen velat gifva honom. Tiden
från 1861 —1870 ägnade Renan
hufvudsakligast åt sitt stora verk öfver
Kristendomens ursprung, och hans namn fick
under denna tid efter utgifvandet af Jesu
lefnad 1863 ett världsrykte som få af seklets
skriftställare. Under denna tid vände han
sig äfven mot politiken — och han har
många gånger sedermera med stolthet
erinrat om de ord, han 1869 skref som devis
öfver sina upprop till valmännen: i>Pas de
révolution, pas de guerre». 1870 ägde hans
namn redan en sådan auktoritet, att ingen
undrade öfver, att han i Frankrikes namn
riktade de berömda skrifvelser till David
Strauss, i hvilka han samtidigt talade
fosterlandets och civilisationens sak. Dessa bref,
som äro mästerverk af vältalighet och
klarsynthet, gifva uttryck för stämningen hos de
noblaste och mest upplysta af de franska
kretsarna under detta olyckans år och kunna
i detta hänseende endast sammanställas med
den berömda och glänsande föreläsning, i
hvilken en annan af Frankrikes största
vetenskapliga auktoriteter, Gaston Paris, vidrörde
samma frågor.
Med republiken erhöll Renan sin
professur tillbaka och har sedan dess ända till
det sista fortsatt sin undervisning i Collège
de France, föreläsande med en kåserande
bonhomie, hvilkens formella vårdslöshet stack
af mot den ofelbara fulländningen i hans
skrifter. Han har afslutat icke blott sitt
första stora arbete öfver Kristendomens
ursprung, den enda dylika historiska
framställning, som ännu finnes, men äfven en
voluminös historia öfver Judafolket, som gifver
det förra arbetet sin stora, fulländande
bakgrund. Långsamt har han blifvit det litterära
och vetenskapliga Frankrikes främste namn,
och särskildt efter Victor Hugos död intog
han väl ostridigt platsen som den franska
kulturens doyen. I den mån som den
posi-tivistiska strömning inom det. franska
själslifvet, som han själf varit med om att
inleda, förlorat i kraft, hafva nya sidor af
hans arbeten och personlighet fått en
dominerande verkan på hans samtid, och samnia
beundran, som han förut vunnit genom sin
positiva kritik, sin stränga, vetenskapliga
metod, har han bibehållit genom sin
fängslande ironi och sin blandning af mystik och
skepticism. På de sista åren har han, som
naturligt var, ej sällan talat om döden, som
han skämtat med och väntat, som man kan
det, när man känner sig hafva sagt sitt ord
och fulländat det värf, som var ens
mission att fylla — och gång på gång har han
slutat öfverslaget öfver sitt lif med en
lycklig stoikers tacksamhet »för», som han
uttrycker sig, »den förtjusande vandring, som
det var honom förunnadt att tillryggalägga
genom verkligheten». Mest otvetydigt känner
man, att tanken på att pennan snart skulle
falla ur hans hand var närvarande i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
