Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Ernest Renan. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 573 —
själ, när han skref företalet till sin sist
utgifna bok Feuilles Détachées. På dessa
sidor har han för nittionionde och sista
gången i en nästan förbryllande
kaleido-skopisk blandning sammanställt alla sina
infall af tvifvel, af religiöst skämt, lika naivt i
ton som dristigt filosofiskt till meningen,
sin ironi och sitt behof att tro, för att till
sist lykta med dessa enkla och mäktiga
slutrader: »Himmelske Fader! Jag tackar dig
för lifvet. Det har varit mig ljuft och
dyrbart, omgifven som jag varit af utmärkta
människor, hvilka aldrig låtit mig tvifla på
dina planer. Jag har icke varit utan synd;
jag har haft fel som alla andra människor,
men hvad än de säga, som kalla sig dina
präster, har jag ej begått någon verkligt
dålig handling. Jag har älskat sanningen
och gjort offer för den. Jag har längtat
efter din dag, och ännu tror jag på den.
Då min gamla tro föll samman, tog jag det
partiet att, i stället för att gråta och harmas
mot dig, hålla god min i elakt spel. Att
gråta hade varit fegt, att harmas mot dig
höjden af absurditet.» —• Något af den
stämning, som stiger ur dessa ord, har dessa
sista år omsväfvat den store forskarens och
den store tänkarens gestalt, och när
dödsbudet kom, kändes det, som den samtida
europeiska kulturen förlorat sin Nestor, en
Nestor med oöfverträffad lärdom och en
leende och befriande visdom.
III.
De två för en nordisk läsare mest kända
karakteristikerna af Renan, Georg Brandes’
och Paul Bourgets, afstå båda, ehuru
skäligen vidlyftiga, från hvarje försök att gifva
en värdering af Renans verk eller ens en
öfversikt af hvad han åstadkommit, af den
enkla grunden, att hans viktigaste arbeten
falla på specialområden, där blott den
vetenskaplige fackmannen kan bedöma deras
innebörd och betydelse. Hur mycket omöjligare
är det då ej att på en tidskrifts knappt
tillmätta sidor gifva ens en idé om en
lifsgärning, som omfattat flera skilda
vetenskaper och dessutom med förvånande andlig
elasticitet sysslat med samtidens så godt
som alla spekulativa och politiska problem.
Man får nöja sig med att utan alla anspråk
gifva några synpunkter på den
temperamentets enhet, som genomgår denna olikartade
produktion, och för öfrigt hänvisa till hans
skrifter — skrifter, hvilka som inga andra
öfverflöda af både positiva upplysningar och
idéer. En sida af Renan låter läsaren på
en gång lära, tänka och drömma.
I begynnelsen af sin autobiografi skildrar
Renan ett celtiskt helgon, som är hans egen
namne — S:t Renan eller S:t Ronan.
»Lättare var — skrifver han skälmskt — att följa
svalans flykt på himmeln än gången af hans
tankar». Något sådant är ock första
intrycket af flera af Renans skrifter — en
tankegångs alla sidor glänsa för ögat som de
slipade ytorna af en ädelsten med många
facetter, men snart märker man äfven under
denna nyckfulla lek med idéer en bestämd
personlighet, som låter sina tankar
kristallisera sig efter visserligen många och
oregelbundna men dock bestämda mönster. Tvenne
faktorer, hvilka jag redan antydt, är det som
djupast bestämdt Renans andliga fysionomi.
Den första är den mystik, som han insupit
med modersmjölken och som hela den stam
och trakt, till hvilka han hörde, lämnat
honom i arf, det djupa, religiösa behof, som
dref honom att — som han själf uttrycker
det — ständigt »kommunicera med det
oändliga». Det är detta religiösa behof, som
ligger under hela hans lifsgärning, som låtit
honom studera alla tänkbara problem och
frågor, hvilka stå i samband med
mänsklighetens längtan och föreställningar om det
öfverjordiska. Alla religioner — hedendom,
buddaism, kristendom, religionsstiftare såsom
Moses, Jesus och Mohammed, mystici som
Frans af Assisi, reformatorer som Calvin,
religiösa polemici som Lamennais ■— allt,
som kunde gömma ett svar på hans eget
innerstas ständiga fråga, har han ägnat ett
ihärdigt och kärleksfullt studium.
Den andra faktorn är hans positivism,
tillägnad under mångårig, förtrolig bekant
skap med den moderna vetenskapen,
representerad särskildt af Tübinger-skolans
bibel-exegetik, under sträng skolning af
språk-vetenskapliga och allmänt historiska
discipliner och till en viss mån äfven af de rena
naturvetenskaperna. Renan betonar särskildt
sin böjelse för matematiken och antyder,
att det hos honom äfven funnits något af
det virke, af hvilket en stor
naturvetenskapsman kunnat tillyxas. Saken är den, att han
ägde den vetgirighet och andliga
mottaglighet, som utmärka personer, som i första
ledet få ägna sig åt intellektuella
sysselsättningar, och han har själf många gånger
häntydt härpå som en förklaring på sitt sinnes
ovanliga smidighet. Ingen fransk författare
har så ofta och med sä omfattande
betydelse användt ordet curiosité. — Ännu i
sina sista skrifter röjer han samma
kunskapstörst, och ett af hans motiv för att få
lefva upp än en gång vore, skrifver han
skämtsamt, hans nyfikenhet på de upptäckter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
