Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Ernest Renan. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 574 —
som äro framtiden förbehållna. — Allt detta
tyder på en ovanligt utpräglad vetenskaplig
anläggning.
Dessa tvenne så oförenliga element brottas
om herraväldet öfver Renans tanke — eller
kanske rättare hafva det turvis. I allt han
skrifvit återfinnas de än sida om sida, än i
skenbar förlikning. Man läse hans ypperliga
teckning af Frans af Assisi — den står i ton
och stämning den troendes legend så nära
som möjligt, ända till dess Renan vid slutet
vid skildringen af helgonets stigmatisering
upptager en förklaring, som är högst sannolik
men som framkommer med en viss stötande
rationalistisk belåtenhet; den gamla fresken
med sina halfutplånade färger och sin
guldgrund försvinner plötsligt från ens ögon, och
man ser för sig det kritiska manuskriptet på
en kammarlärds skrifbord. Så har Renan,
hvilken så ofta förkunnat det helas enhet
och som skämtande skrifvit, att dualismen
var den enda villfarelse, som han ej
omfattat, en dualism i sitt eget väsen, en
dualism, som ständigt låter honom säga både
nej och ja och efter hvarje kritik skrifva
ned ett halft religiöst credo.
För en sådan natur med denna blandning
af känslosvärmeri och tankeskärpa ligger
ironien nära till hands, ty hvad är ironi
annat än just en som leende formulerad
känsla af lifvets dubbelhet. Ironien blir för
Renan ett dialektiskt medel, som gör allt
möjligt, alla tankens och känslans
saltomortaler — den blir en sollyst öfverlägsenhetens
atmosfär, i hvilken man står öfver sina egna
motsägelser och sin egen mening. Ironien
frälsar ens åskådning från trånghet, den förtar
det drag af själfkärlek, som alla få, hvilka
äflas att bevisa, den maskerar med sitt leende
ali känslans revolt mot tanken. Så blef
ironiens vingade genius en af Renans husgudar.
Studerar man hans skrifter kronologiskt, skall
man emellertid finna, att detta drag först
med senare åren accentuerat sig skarpare
hos Renan och egentligen efter 1870 nått
sin riktiga utveckling i hans skrifter, intill
dess det i hans oändligt själfulla men också
resultatlösa filosofiska skådespel Caliban och
VEau de Jouvence firar sin triumferande
kar-naval. Det är icke svårt alt psykologiskt
förklara denna utveckling. Ty utom att
ironien alltid utvecklas med ålderdomen och
årens erfarenhet af det helas oföränderlighet,
och afgjordt tillhör det slags andar, som hafva
benägenhet att betvinga sina frambesvärjare,
har också det politiska skådespel, som Renan
på äldre dagar sett upprullas för sig, varit
ägnadt att skärpa hans håg för denna
öfverlägsna, aristokratiska och leende konst.
I sin känsla är Renan däremot ingalunda
någon ironiker — och detta hans veka, ömma
men föga lidelsefulla sätt att känna
fullbordar hans personlighet. Ingen kan stå
fjärmare än han från hela den skola af
förbittrade, ironiska psykologer, som Frankrike
äger och hvilka som La Rochefaucauld eller
Champfort gifvit uttryck tör den latinska rasens
misstro och analyseringsbegär. Man ser det
bäst i Renans uppfattning af kärleken. Den
är hållen i en förandligad halfdager, är vek,
sentimèntal, med en bakgrund af mysticism,
den uppenbarar ättlingen af det folk, som
på en gång diktat sångerna om Parsifal och
om Tristan och Iseult. Hela hans
uppfattning af natur och människor har ett drag
af rousseauism, som återfinnes hos George
Sand, hvilken ju Renan också högt
beundrade —- men Renan har snarare fått denna
riktning från Herder än från Rousseau själf.
Den yttrar sig hos honom i en egendomlig
vördnad för de varelser, som stå naturen nära
och känna enkelt och omedelbart, för den
fattige, för sjömannen, kvinnan af folket.
Denna hans mer ömma än egendomliga och
djupa art af sensibilitet förklarar både några
af de största förtjänsterna och de lättast i
ögonen faliande felen i hans produktion. Det är
den, som låtit honom så oförlikneligt förstå
en öfverjordisk, blid svärmare som Frans af
Assisi, men det är också den, som låter oss
sakna något väsentligt, när det gäller
framställning af männer med starkare patos och
mer energisk profil, eldsjälarna, som man
icke kan gifva ett begrepp om, utan att själf
brännas af den flamma, som förtär. Jag
tänker icke här på hans väl mest bekanta
teckning i Jesu lif. Att den boken förefaller
så tom och indifferent, beror väl djupast på
uppgiftens omöjlighet. Ty aldrig kan en
historisk sannolikhetsbild här verka annat
än betydelselös och tom vid sidan af den
strålande gestalt, som sekler skapat med de
varmaste sinnenas djupaste andakt och högsta
drömmar. Konsten kan i sitt mest hänförda
ögonblick gifva en förkroppsling, som
tillfredsställer vår fantasis behof, aldrig
vetenskapen. — Nej, jag tänker på hans teckning
af Spinoza, af Lamennais och andra — det
felas först och främst kanter och konturer
och sedan en på en gång manligare och
starkare känsla än Renans, som enligt hans
egen utsago ju också till två tredjedelar var
en kvinnas. Det är detta, som gör, att man
kan våga påstå, att Renan trots ständigt
studium knappast känt hela den poetiska
innebörden i de semitiska folkens skrifter — man
får icke högst älska det man kan kalla »doux»
och »charmant», och hafva en sådan förkär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
