- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
575

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Ernest Renan. Af Oscar Levertin - Två posthuma arbeten. Af Axel Lundegård

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 575 —

lek för idyller, om man vill helt förstå den
anda af stor heroisk manlighet, som
genomgår Gamla testamentet, det starka hjärta, som
förtviflar och underkastar sig i Job och jublar
i solhetta och lidelse i Höga visan. —

Renans stil gifver oss till sist alla dessa
skiftningar, den resonerar och argumenterar
skarpt och bindande för vetenskapsmannen,
gifver skeptikerns tvifvel in till hans
tankegångs flyktigaste förbehåll, ironiserar med
ett leende laisser-aller för ironikern, och
kan så bäst det är som med höga toner
mynna ut i ett mystiskt cantabile, några
takter af en öfvervinnelig melodi, som för
tanken högt upp mot empyréen, mot idéernas
anade, evigt klara himmel.

IV.

Hur skiftande Renans verk äro och hur
kompliceradt hans eget väsen, en mäktig
och enhetlig känsla af idealism blir dock det
yttersta intrycket, som en noggrann och
omfattande läsning af Renans verk efterlämnar,
vittnande trots ali ironi med öfvertygande
kraft om hans lifsgärnings allvar. Och utom
den ovillkorliga beundran, som man måste
känna för den, som åstadkommit ett verk
som hans, fattas man af en djup respekt för
detta lif ensamt ägnadt åt tanken, gifvande
en så stor illustration till hans egna ord, att
det i alla tider finnes »kall för höga
intelligenser och plikter för ädla hjärtan».
leke högt öfver världen — som så många
andra vise — i abstraktionens klara men
isande luft, utan midt ibland männniskorna
slog Renan upp sitt tält •—■ och det brokiga
lif, som brusade förbi, skänkte honom daglig
undran och dagligt intresse. Mycket af hvad
en trumpen moralist älskade att kalla flärd
benämnde han skönhet, och den känsla, som
så många af hans samtida kallade blind
släktdrift, älskade han att förandliga och
gudomlig-göra. Få människor hafva så envist grubblat
och tvifvelsjukt undersökt mänsklighetens stora
frågor, och få med den beständigheten känt
och äfven förmått meddela en så stark känsla
af ett hemlighetsfullt öfver och ett
hemlighetsfullt bakom. Oscar Levertin.

Två posthuma arbeten.

Sonja Kovalevsky. Hvad jag upplefvat tillsammans
med henne och hvad hon berättat mig om sig
själf. Af Anna Carlotta Leffler, D:ssa di Cajanello.
Vera Voronzoff. Berättelse ur ryska lifvet af Sonja
Kovalevsky.

Det är med en djup känsla af vemod man
lägger ifrån sig dessa två böcker, sedan man

läst dem. Man vill icke kritisera. Man
blir så benägen att erkänna alla förtjänster
och glömma alla fel, när den obeveklige
benrangelsmannen satt sitt Finis i slutet af
en författares manuskript.

Af de båda kvinnor, hvilkas författarnamn
läsas på ofvannämda arbeten, har den ena
helt nyligen gått bort. Anna Carlotta Leffler,
hertiginna af Cajanello, afled i Neapel
fredagen den 21 oktober. En annan hand har
i »Ord och bild» ristat hennes runa.

Innan hon afled, hade hon dock hunnit
fullborda den lefnadsskildring, hvilken nu
öfverlämnats åt offentligheten. Det är, som
man kunde vänta, icke något äreminne i
akademisk stil. För den läsare, som är van
vid de stora orden och icke har öra för
den oändliga melodi, som klingar fram
mellan raderna, skall denna lefnadsskildring
möjligtvis synas i mångt och mycket
otillfredsställande. Ty författarinnan har icke
lagt an på att mejsla ett monument i
marmor; hon har i stället uppbjudit hela sin
förmåga till att skapa en bild af en lefvande
människa. Men för dem, som föredraga
bilden af en lefvande människa framför ett
monument, det må vara än så
akademiskt-vältaligt draperadt, skall behållningen af
denna bok endast synas rikare och större just
därför, att den är skrifven utan retoriskt prål.

Det är icke den minsta förtjänsten hos
Anna Carlotta Lefflers arbete, att förf. själf
i det stora hela taget träder så föga fram,
och detta fastän lefnadsskildringen — hvilket
redan bokens titel angifver — är hållen i
den förtroliga ton, som uppkommer, när
författarens jag talar till publiken. Men
hertiginnan af Cajanello har gått till sitt verk
som en god målare, när han vill framställa
ett människoansikte, framför allt om detta
ansikte varit honom mycket kärt. Han
glömmer då icke sådana drag, som för en eller
annan alltför objektiv granskare kunna synas
mindre vackra men som åt bilden ge
sanning, karakter och lif. — Att förf. har
lyckats, märker man bäst, när man erinrar sig
det lefvande intryck af Sonja Kovalevsky,
hvilket man mottager af Anna Carlotta
Lefflers bok. Förf. har, som en konstnär af
rang, underordnat sin egen individualitet i
skildringen. Man glömmer förf. och minnes
den bild, hon velat framställa.

Denna bild är fängslande originell och
gör intryck af sanning. Materialet har varit
rikt, ty Sonja Kovalevskys lif, sådant man
lär känna det i de här uppdragna
konturerna, är likt en spännande roman; och
det rika materialet kommer väl till heders.
Månget välbekant drag skymtar fram — väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free