Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Två posthuma arbeten. Af Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer dit — och finner, att något parti
med en fast organisation icke existerar. Men
medan hon så godt sig göra låter fördrifver
tiden med studier, finner hon slutligen det
tillfälle att bringa »saken» ett personligt offer,
som hon så högt åstundade. Regeringen
har börjat en rättegång mot en del, som det
tyckes jämförelsevis oskyldiga, politiska
svärmare; den mest komprometterade af dem
dömes till 20 års fängelse i den graf, hvari
politiska förbrytare alltid pläga begrafvas
och från hvilken de aldrig uppstå till lifvet:
fästningen Schlüsselburg. Det finns ett enda
medel att rädda honom, d. v. s. få hans
straff förmildradt till straffarbete i Sibirien.
Vera har relationer; och hon lyckas utverka
förmildringen. Men priset var dyrt: först
måste hon själf inför den höge beskyddare,
som i sin ungdom älskat hennes mor, låtsa
sig ha kastat sin kvinnliga ära öfver bord;
och sedan måste hon låta viga sig vid
förbrytaren, hvarpå hon själfmant följer honom
till Sibirien. —
Det finnes i denna berättelse scener och
skildringar utförda med en beundransvärd
kraft. Man lefver med i lifvet på den ryska
herregården, man lefver med i Veras korta
sällhetsdröm, man ser våren komma och
björkdungen grönska i nejden kring Borki,
och man ser solen gå upp den morgon, då
den man, som Vera älskar, föres bort i
tarantassen mellan två ljusblå gendarmer.
»Himmeln glittrade, som om solen smält
där uppe i den blå etern och flödat ut öfver
hela himlahvalfvet. Högt, högt uppe syntes
en liten svart, sväfvande punkt, som fyllde
luften med sin mäktiga, jublande
kärlekssång.» —
Förutom denna längre berättelse innehåller
boken åtskilliga smärre skildringar och
artiklar — valda med stor urskillning af
utgif-varinnan, Ellen Key — alla mycket
karakteristiska för sin författarinna, alla bidragande
till att stadfästa det djupa och starka
intrycket af hennes mångsidighet och
begåfning.
Och när man läst denna bok samtidigt
med hertiginnan Cajanellos lefnadsskildring
af dess författarinna, skall man länge
bevara i sitt minne bilden af en kvinna,
ursprungligen lika rikt begåfvad på hjärtats
som på hufvudets vägnar, men som
därigenom, att det intellektuella elementet alltför
ensidigt utbildades, i ungdomen tvingades
in på en väg, som icke var lyckans; ty medan
hufvudet vann ära och framgång, hungrade
hjärtat alltjämt. Detta hjärta, hvars
uppfostran blifvit sorgligt försummad, hade vuxit
upp till en liten vildinna, i hvars ådror det
mörka zigenarblodet brann. Det fordrade
så mycket, detta hjärta — så mycket, som
tillvaron aldrig ger. Det hade aldrig fått lära
sig att underordna sina önskningar, att rätta
sitt kraf efter lifvets möjligheter; det hade
kanske icke heller fått lära sig att taga vara
på allt, hvad lifvet gaf. Och så stod hon
då slutligen tomhändt, denna kvinna, på
hvilken lifvet slösat sina rikaste håfvor:
utmärkelse, framgångar, ära, allt det, som för
henne endast tycktes vara skal kring en
kärna, som hon aldrig nådde.
Det var detta, som Jonas Lie förstod och
som han tolkade i sitt vackra tal vid en fest
för två svenska kvinnor i hans gästfria hem
i Paris: denna berömda kvinnliga
vetenskapsman, som nyligen vunnit sin stora triumf —
hon var i själ och hjärta ännu den lilla
Tanja Rajevsky, barnet med de stora
ömhets-trängtande ögonen och de utsträckta, tomma
händerna. Hvad sökte hon med dessa
utsträckta händer? En apelsin. Någonting belt
vanligt och alldagligt, någonting som lifvet
skänker så mången annan kvinna, mindre
värd att äga det än hon.
Af denna hjärtats lidelsefulla längtan
föddes de sorgens skuggor, hvilka under de
sista åren bredde sig ut öfver Sonja
Kova-levskys lif. Hur vemodigt klingar detta icke
fram ur hennes lyckönskningsbref till
hertiginnan Cajanello, när lion vunnit det, som
Sonja Kovalevsky mer än allt annat åtrådde:
ett helt och rikt och varmt lifsförhållande.
»Heureuse fille du soleil, que tu es!» Det
ligger ett helt poem af längtan och vemod
i dessa få ord. —
Hon hade rätt. Den väninna, till hvilken
hon ställde orden, var ett söndagsbarn,
valen af dem, som gudarne älska; därför dog hon
i lyckans fullaste blomstring, medan ännu
ali sommarens fägring spred glans öfver
hennes lif.
Sonja Kovalevsky hade en gång önskat
sig en ringare lyckans gåfva, den att få dö
i den stund, då lidandet tycktes henne ha
nått en sådan höjd, att det öfvergick
mänskliga krafter att bära det. Men icke ens
denna lott blef henne beskärd.
Hon dog i dagbräckningen, kanske just i
den stund, då solen gick upp — solen, som
skulle ha mognat lyckans gyllene frukt.
Axel Lundegård.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
