Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 583 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Georg Norrby och Svante Hedin. Af E. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flytande på Norrbys utveckling liksom på
så många andra af vårt lands förnämsta
sceniska artister. Norrby tilldrog sig ock
redan i den första början af sin teaterbana
i Stockholm en viss uppmärksamhet, och
under det att . »Nya teaterns» oöfvade
sällskap i öfrigt klandrades ganska skarpt, skref
en dåtida recensent redan efter
invigningsföreställningen, då »Pröfningen» uppfördes:
»I denna pjes förekommer dessutom en
trädgårdsmästare, herr Norrby, af hvilken det
tyckes kunna bli mycket nog såsom komikus,
i anseende till hans ganska roliga figur och
ansiktsspel, men hans framsägande af sin roll
behöfver mycken rättelse och undervisning» —
och i en annan tidning från samma tidpunkt
läses: »Herr Norrby gaf sin visserligen
obetydliga roll på ett sätt, som gifver anledning
att i honom hoppas en god skådespelare i
komiska roller, äfven af mera betydenhet.»
Redan ett par år därefter säges om hans
markis Montefiore i »Don Cesar de Bazano»:
»Man kan icke se något kostligare än denne
markis, hans spanska majestäts fågelmatare
och hundvaktare — i survivance. Herr Norrby
vet alltid att göra någonting af sina roller i
den enfaldiga genren, äfven de obetydligaste.
Det är ett visst lagom, en måtta i hans spel,
hvilken jämkar de öfverdriften som
författaren tillåtit sig och lånar sanningens färg äfven
åt det orimliga.» De gångna femtio åren
hafva uppfylt och öfverträffat de första
omdömenas förhoppningar, de ha bekräftat det
senares riktighet, — det veta vi alla. Men
de bland oss, som minnas Norrby i hans
unga krafts dagar, i de Blancheska
lustspelen »Stockholm, Västerås och Upsala»,
»Herr Dardanell», »Silfverbröllopet» och
»Kröningsdagen», i Hostrups »Sparfven bland
tranor» och Overskous »Urdur eller Näckens
dotter», de äro nu redan äldre än den
skulle tro, som på senare år sett och
beundrat Norrbys egen vigör.

Georg Norrby som klockaren i »Ambrosius».

För oss yngre, hvilkas teaterminnen ej
sträcka sig långt utöfver ett eller annat
decennium, är Norrby redan den gamle
skådespelaren. Vi hafva ej sett honom göra
egentliga hufvudroller, men vi minnas honom i
mångfaldiga det andra och tredje ledets roller
med en odelad beundran och tillfredsställelse,
som vi kanske ej alltid kunnat i samma mått
skänka hufvudrollernas innehafvare. Dessa
roller må hafva varit aldrig så korta eller
obetydliga, de må hafva hört till de annars
så föraktade betjäntrollernas fack — man
glömmer dem ej. »Sällskap där man har
tråkigt» börjar med att husets betjänt går
och söker en förlagd bok; huru gaf ej den
prydlige gamle hofmästare!! i knäbyxor och
silkesstrumpor med sina afmätta, gravitetiska
rörelser en förkänning af den salongsluft,
som vi skulle få andas under trenne akter.
Hvem glömmer Norrbys fråga: »Hvem bör
jag härma för att bli originell?» i
abbéen-skriftställarens jämförelsevis obetydliga roll i
»Skatten»? Hvem minnes ej honom vid sidan
af Fredrik Deland i »Erasmus Montanus?»
Och ännu i sin ålders höst har han kreerat
roller, äfven karaktersroller, i moderna
nordiska och utländska stycken. Anzengrubers
och Molbechs bägge klockare i »En gård
utan husbonde» och »Ambrosius», Ibsens
Aslaksen i »En folkfiende» och gamle Ekdal
i »Vildanden». Han har i oförminskad kraft
och vigör stått kvar på sin post, tills han
blifvit ej blott sina kamraters utan äfven sin
publiks vördade, afhållne »farbror Norrby»,
och från bägge sidor ridån möter honom
i afskedets stund ett »heder och tack» för
så långvarig, trogen tjänst.

Svante Hedin är en af de många bland
våra skådespelare, för hvilka studentspexen
i Upsala blifvit de förberedande stegen pä
den bana, till hvilken de sedan skulle slå
om. Han gaf både läkarekonsten och
juridiken på båten och debuterade på Kungl,
teatern i Stockholm. Hans allra första roller
voro af annat slag än de, i hvilka han sedan
blifvit vår publiks mest förklarade gunstling,
men snart nog kom han in på det fack, sär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>