Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
K. A. MELIN.
begifvit sig till något säkert fäste
att underhandla därifrån om fred.
Borgmästaren.
Så går det väl den svenska kungen med.
Öfversten (reser sig up‡).
Nej, han skall piskas ut ur tyska landen,
för honom ingen fred! — Med skymf och hån,
vanärad skall han jagas härifrån,
han, som förmäten velat hejda handen,
som tuktat en olydig kyrkans son.
Borgmästaren.
Rätt så! Hvad har han väl hos oss att göra,
hemsöka oss med sin utsvultna här
och så vår lugna statsutveckling störa,
då vi ej honom gjort ett grand förnär?
Vi måste enas — det min lösen är —
och samfäldt alla främlingar bekriga.
(Niklas inkommer med vin och pokaler)
Men här är Niklas! — Tillys, kejsarns skål!
(.Niklas går)
Sten.
Nej, Käthe, nej, nu kan jag icke tiga.
Skam öfver den, som längre sådant tål!
Jag tillhör denne kung, som velat viga
sin bästa kraft till detta höga mål
att åt förtryckta trosförvanter bringa
en hjälp, — som varit, ack tyvärr, för ringa.
Käthe.
Han yrar visst. Betänk hans svåra sår!
Sten.
Är detta nu den tack, den ädle får
af Sachsens folk, den lön som honom ämnas
af de vallonske knektars öfvermod?
Skall nu hans minne åt föraktet lämnas,
ert otacksamma hån af ingen hämnas,
se’n han för eder vågat lif och blod
och kanske stupat re’n på Leipzigs slätter?
Borgmästaren.
Ut härifrån, och genast! — eller sätter
jag er på stället ir.om lås och bom!
(till öfversten)
Hvad säger I? — En exemplarisk dom
kan göra staden gagn? — En sådan sälle!
Att tala i mitt hus i sådan ton,
där han så länge fått sitt uppehälle!
Öfversten (kallt).
Tag låter hänga honom som spion.
Käthe.
Nej, far, det får ej ske! På spionering
har han ej tänkt. Han kom, det vet du bäst,
långt före dessa knektars inkvartering.
(till öfversten)
Herr öfverste, han är min faders gäst!
Öfversten.
Det gör detsamma. — Skicka efter präst!
Vår tvist må ej onödigtvis förlängas,
den är i alla fall tillräckligt lång.
Han gör sin bikt, och sedan — skall han hängas!
Käthe (med kraft).
Då skall jag också tala ut en gång. —
I ären landets plågoris, I knektar,
som hafven kriget gjort till näringsfång! . . .
Ve den, som blir ert offer och ej mäktar
att lösa sig med guld ur edra klor! . . .
Borgmästaren (afbryter häftigt).
Jag menar ungen talar hufv’et af mig.
Herr öfverste, jag hoppas I ej tror
det är mitt fel; hon har det från sin mor —
hvad svåra stunder hennes lynne gaf mig!
Käthe.
Min stackars mor! — Hur väl, att dig ej når
i grafvens hägn den nöd, som förestår
det land, som ingen, ingen mer kan värna.
Min stackars mor! — hon var så mild och god,
vi trodde fast på Gustaf Adolfs stjärna,
ty hvad man önskar tror man ju så gärna,
men är det sant, att den gått ned i blod,
så vill jag dela lotten med de slagna . . .
(vänder sig till Sten)
Borgmästaren.
Herr öfverste, jag vet mig ingen råd,
jag ber er, hör ej på! — O mitt bedragna,
mitt arma barn! — För min skull visa nåd!
I vet, jag är den goda saken trogen.
Hon ångrar hvad hon sagt. — Hvad vill I ha?
Behöfs det pengar, är jag redobogen . . .
Öfversten (till Käthe, som
står liksom
tvekande framför
Sten).
I har visst något mer att säga?
Käthe (efter en stunds
tystnad).
Ja!
(till Sten)
Ett ord ännu till dig, — till tröst på färden!
Du bad om kärlek nyss, — jag var för skygg,
det kom för hastigt . . .
Borgmästaren,
Hvad! Bakom min rygg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
