Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
K. A. MELIN.
Käthe.
Tror I en redlig svensk vill ta emot
ett sådant offer af en stackars kvinna?
— och vill han det, så är han det ej värd.
Öfversten.
I vägrar? — Nå, jag går — men återvänder!
(går)
Sten.
Nej, stanna, niding!
Käthe (lägger handen på
Stens arm).
Spar åt mig ditt svärd,
släpp mig ej lefvande i deras händer! —
Stöt till, när stunden kommer! Du skall se,
jag är ej rädd, jag kan åt smärtan le,
som frälsar mig från värre lott än döden. —
Gråt icke, fader, det är snart förbi!
Dig gör han intet ondt; hans raseri
har intet annat offer mer af nöden.
Borgmästaren.
Och jag, som bjöd den mannen till mitt bord
och trodde i min blindhet på hans ord!
Ve mig, nu är det slut med ali min lycka!
Käthe (öppnar kistan; till
Sten).
Du måste klä’ dig nu i krigarståt!
Här är din hjälm — ditt kyller. Du skall smycka
dig som till fest. — Nej, fader, ingen gråt!
Du får ej sörja mer så öfvergifvet, —
(med hänförelse)
det är den skönsta stund jag haft i lifvet.
Borgmästaren (snyftande).
Jo, det blir vacker fest! Och jag som gjort
tillrustningar så många! — Hvad är åt mig?
Stor sak i det! — Ack, kära barn, förlåt mig,
mot dig har jag ej varit som jag bort.
Käthe (smeker honom).
Du stackars gamle far!
Borgmästaren (går afsides).
Jag är ej värdig
att ha ett sådant barn.
Käthe (till Sten).
Nu fattas blott
de svenska färgerna . . .
(tar fram fältbindeln)
— så är du färdig.
Niki.as (inkommer).
Borgmästarn!
Borgmästaren.
Niklas!
Niklas.
Det hörs skott på skott
vid Västerport.
Borgmästaren.
Det är väl någon skara,
som flytt och råkat in på vårt gebit. ■—
Men har du sett, hvar öfversten kan vara?
Niklas.
Han kommer nu med tvenne knektar hit.
Borgmästaren.
Så går fördärfvet öfver denna boning!
Käthe.
Bed honom ej om nåd! Allt är nu klart —
vi kunna icke hoppas på försköning.
Farväl, min far! •—-
(till Sten)
Du -— kommer efter snart.
Öfversten (inträder med tvenne
knektar).
Tag fast den där spionen! •—• Häng’en genast!
Björn (inträder i det samma).
Nej, vänta lite! — Unnan, satans pack! -—
Ut med er!
(han kastar ut den ene af knektarne)
Tror, du spjärnar mot —
(afvärjer en stöt)
Nej tack!
(Han kastar ut den andre; öfversten drar sig
baklänges mot fönstret med handen på värjfästet;
Björn klappar Käthe på axeln.)
Var inte rädd! I känner mig se’n senast,
då jag kom hit om kvällen med kapten!
(till Sten)
I är väl inte ond på mig, herr Sten?
Hon lofvade så snällt, den rara ungen,
(pekar på Käthe)
att sköta om er; jag fick inte tid
att dröja, måste bort och hjälpa kungen.
(nickar)
Och brefvet fick han! — Jo, det var en strid!
Vår här, på alla sidor innesluten,
när sachsarn lopp sin kos . . . Men hvarför står
den där och bligar? — Skall jag kasta ut’en,
(han går mot öfversten)
så är det gjordt på eviga minuten . . .
Sten (omfamnar Björn).
Nej, käre Björn, du gamle vän! — vår lott
blir därigenom vida värre blott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
