Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Olavus Petri. Af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriften, var den, som var en följd af hans
strängt kristocentriska ståndpunkt. Här
skilde sig därför hans väg så väl från
humanismens banérförares, som ställde
det allmänt mänskliga eller, riktigare,
det antikt ideala öfver det specifikt
kristliga, som ock från svärmeandarnes,
som genom sin lära om det inre ordet
sveko troheten mot den historiskt gifne
Kristus och därigenom undanröjde eller
sköto åt sidan själfva grundvalen för
kristenhetens tro. I Kristus hade
Luther funnit sin Gud. Det var honom
nog. Utöfver denna ståndpunkt
hvarken ville eller kunde han komma. I
kraft af denna tro, för hvars renhet och
sanning han nitälskade, kom han att,
om än till en början helt oafsiktligt,
kasta stridshandsken mot den mäktiga
kyrkan med dess påfve, biskopar,
synoder och helgon och hela den tallösa
hopen af tiggande, predikande,
mediterande och vegeterande munkar och
nunnor.
Olavus uppehöll sig i Wittenberg
omkring två år (från senare hälften af
år 1516 till november 1518) och
promoverades där till magister den 10
februari 1518. Han fick under dessa år
tillfälle att höra Luthers dagliga
föreläsningar öfver bibliska böcker; i
motsats mot det förutvarande bruket, som
noggrant iakttogs äfven vid de dåtida
universiteten, att endast föreläsa öfver
de store medeltidslärarnes dogmatiska
arbeten, fattade nämligen Luther sin
uppgift såsom en »doktor i den heliga
skrift», hvilken värdighet förlänats
honom 1512, att »för all världen utlägga
och hvar man lära skriften». På hösten
1516 afslöt han sin utläggning af
psaltaren, hvarefter han öfvergick till att
efter hvarandra behandla romarebrefvet
och galaterbrefvet, dessa bref, som
framför andra skulle blifva hufvudstödet för
hans grundlära om människans
rättfärdiggörelse af tron utan lagens gärningar.
Redan dessa föreläsningar voro utan
tvifvel ägnade att öppna den unge
Olavus’ ögon för religiösa synvidder, som
dittills varit honom förborgade. Men
äfven på många andra sätt blef
sittandet vid denne mästares fötter rikt på
spirande, fruktbringande nya tankar för
Olavus. Med det akademiska
lärarekallet förenade Luther ett tvåfaldigt
predikoämbete. Han predikade dels i
sitt eget augustinerklosters kyrka, dels
i stadskyrkan. Och han var en
outtröttlig predikant. Han predikade
stundom ända till tre gånger på en dag;
under fastlagen 1517 höll han
regelbundet två predikningar hvarje dag
jämte sin akademiska föreläsning.
Särskildt bekanta äro från dessa år hans
predikningar öfver de tio budorden och
öfver Fader vår. Friskheten, värmen,
kraften och den på en gång innerliga
och folkliga tonen i Luthers
predikningar kunde väl svårligen förfela att
lifligt anslå en man, hvilken, såsom fallet
var med Olavus, själf ägde i talets gåfva
och själens energi de väsentliga
betingelserna för att icke minst på detta
område värdigt träda i sin mästares
fotspår. Dessutom begynte Luther vid
denna tid den skriftställareverksamhet,
som snart skulle blifva en så mäktig
häfstång för folkets andliga lyftning
och religiösa uppfostran i kristligt-evangelisk
riktning. I december 1516 utgaf
Luther den djupsinnige medeltidsteologen
Johannes Taulerus’ arbete från
1300-talet: »Tyska teologien» och
följande år en tysk utläggning af de sju
botpsalmerna. Denna bok, den första
som Luther själf författat och utgifvit,
öppnade raden af dessa många skrifter,
hvilka reformatorn sedan under årens
lopp med så frikostig hand och aldrig
sinande alstringskraft strödde omkring
sig, äfven i detta stycke en förebild,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
