Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En julbild från Rom. Af C. Bildt. Med 5 bilder efter fotografier af författaren och en teckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
C. BILDT.
Det finnes också ett fult gammalt
barn, för hvilket julfesten i Araceli är
lifvets stora ljuspunkt, en värmande
solglimt midt i vintern. I trettio år har
Fra Eugenio gått och städat där,
dammat, sopat, tändt ljus och visat
främlingar kyrkans skatter. Han är
bara lekbroder och får ej säga messan;
mycket beläst är han ej, och skulle han
predika, fruktar jag, han redde sig
sämre än bytingarne på estraden. Men
sin kyrka har han bra reda på; om
hvarje dess klenod, tafla eller grafsten
kan han berätta en historia. Att den
ej alltid stämmer med hvad herrar
arkeologer och andra »loger» påstå, är
ej hans fel, utan deras. De tro sig ju
veta mera än San Francesco själf! »Det
är så man kan skratta sig sjuk åt hvad
de där lärda herrarne säga», förtrodde
han mig en dag, då han hjälpte mig
göra ren en gammal inskrift, som skulle
kopieras; men jag har dock aldrig
sett Fra Eugenio skratta förrän i dag.
Butter och trumpen ser han vanligen ut,
då han bred och kutryggig vandrar
kring i kyrkan med en stor
skramlande nyckelknippa i bältet, damborste
under armen och glasögonen i pannan,
då han plockar sallad på gården och
till och med då han hjälper stackars
gamle Padre Pio upp och ner för
trapporna. Det är dock bara ansiktet, som
är så där mulet och kallt: fråga bara
en gång, om det är möjligt, att Padre
Pio kan hafva långt kvar, och du skall
strax se, att om ena hälften af Fra
Eugenios hjärta fylles af beundran för
hans kyrka, så bor i den andra den
varmaste, trognaste vänskap.
Padre Pio har ej orkat vara med
om altartjänsten där uppe i koret, men
barnen vill han gärna höra på. Bakom
estraden sitter en ful jättelik
marmorbild af Gregorius XIII med utsträckt
hand. Det är meningen att den skall
vara välsignande, men det ser nästan
mer ut, som om den höll på att gifva en
örfil. »Kommer du af dig, så smäller
det», säger en stygg bror till sin lilla
syster, just då hon skall upp på
estraden, och talarinnan tittar förskräckt på
den elaka statyn, men där sitter Padre
Pio just under den stora handen och
säger tröstande: non è ver o, och Fra
Eugenio får fatt i kittslige store bror,
och så går allting bra. Det är Fra
Eugenio, som håller ordning där borta,
d. v. s. han hindrar att pojkarne slåss,
som ibland gärna vill hända. För
öfrigt har han intet annat att göra än
att se till, att det inte drar på Padre Pio,
och att se beskäftig och glad ut.
Butterheten är borta i dag, och han ler och
skrattar i kapp med barn och mammor.
Hans kyrka kommer ju till heder, och
hans gosse har så roligt, hans lama,
sjuttioåriga, tandlösa gosse i den lappade
munkkåpan på den lilla halmstolen där
borta under Gregorius XIII.
Ack, denna härlighet räcker icke
länge! Efter trettondagen blir Araceli
öfvergifven för sina mera moderna
grannar. Vid foten af kullen ligger
den värsta konkurrenten, den ståtliga
jesuiterkyrkan il Gesü, dit man
kommer utan att sträfva uppför långa
trappor, där ögat fängslas af rikedomens
prakt, örat smekes af deri förträffligaste
musik och världens yppersta predikanter
uppträda. Hvad under då, om gamla
Araceli får stå så godt som tom resten
af året?
Och ändå har denna kyrka en
egendomlig tjusningskraft. Utanpå är det
bara en stor ful tegellada, men det
inre är en ståtlig treskeppig basilika
med präktiga träsniderier i taket, sköna
antika kolonner och ett golf med
konstfull mosaik och bildprydda grafstenar.
Talrika kapell, taflor, bildstoder,
minnesvårdar och inskrifter göra den till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
