Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
CLAES LAGERGREN.
Att lära dem förstå det stora, det
ärofulla men också det ansvarsfulla i deras
kall, att lära dem älska det med
hjärtats hela, rena hängifvenhet och blifva
det värdiga genom rent lefverne samt
uppoffringar och kärleksfullhet emot den
lidande mänskligheten, det var hans
outtröttliga sträfvan. Själf föregick han
med sitt exempel. Bön, arbete, studier,
barmhärtighetsverk upptogo hans dag,
som började långt fore morgonrodnaden
och slutade sent på natten. Utrymmet
tillåter ej att här uppräkna allt hvad
han uträttat och skapat i Perugia
under dessa 32 år. Gamla skolor
ordnades och nya grundades för gossar så
väl som för flickor, asyler för fallna
kvinnor och barn inrättades. För
domkyrkans restauration afstod han från
sina årsinkomster. Vid upprepade
jordbäfningar, som förorsakade stor
skada i Umbrien, och vid påkommen
missväxt med hungersnöd fick hans
uppoffrande barmhärtighet dubbel fart.
Också var han högt älskad och vördad
af Perugias och Umbriens innevånare.
Pius IX gaf ett offentligt erkännande
åt Mgr Peccis stora egenskaper, då
han i konsistoriet af den 19 December
1853 gaf honom kardinalshatten.
Tiderna blefvo emellertid med hvarje
dag allt svårare för en italiensk biskop.
Det ödesdigra året 1859 förde franska
trupper in i Italien. Viktor Emanuels
piemontesare gjorde sig snart till herrar
öfver Umbrien och banade sig med
kanoner och bomber väg in i Perugia.
Bland blodutgjutelse, arkebuseringar och
angifvelser fick nu ärkebiskopen utstå
en hård strid. Hans oförfärade
uppträdande hos generalerna och till och
med inför Viktor Emanuel till förmån
för anklagade och dömda, voro
visserligen många gånger fruktlösa, men
detta nedslog ej hans mod. Han
återkom städse till de olyckligas
försvar eller för att begära nåd för
dem.
Många hafva undrat öfver att Pius IX
lät kardinal Pecci under dessa kritiska
tider förblifva i det aflägsna Perugia,
då en så klok och erfaren mans
närvaro och råd i Rom väl kunde
behöfvas. Man har trott orsaken vara
kardinal Antonellis fruktan att kardinal
Pecci kunde göra honom
statssekreterareplatsen stridig. Men 1870 öppnades
breschen i Roms murar, skuggorna
tätnade omkring den åttioårige Pio nonos
böjda hjässa. Antonelli var död, den
ädle kardinalärkebiskopen af Neapel
Riario Sforza, som man länge hade
trott skulle blifva påfvens efterträdare,
var också död, och så var äfven
kyrkans camerling, kardinal de Angelis.
Pius IX, som redan känner döden vid
sin sida, vänder då blickarne mot
Perugia och kallar dess ärkebiskop till
Rom (sept. 1877), där han anförtror
honom det svåraste af alla kall, det att
i dåvarande förhållanden vara kyrkans
camerling, det vill säga att under den
förestående konklaven hafva maktens
hela ansvar, sammankalla kardinalerna
och ända till dess den nye påfven
blifvit väld, besluta och afgöra allt.
Den katolska världens ögon voro
under vintern 1877—1878 oafvändt
riktade mot Rom, hvarifrån man hvarje
dag väntade att få emottaga sorgeposten
om Pius IX:s död. En månad innan
densamma inträffade, bragte telegrafen
världen underrättelsen, att Viktor
Emanuel plötsligt aflidit, och att Pius IX,
glömmande hvad denne man låtit
honom och kyrkan lida, skyndat att
förlåta, bedja och välsigna.
Den 7 februari afsomnade Pius, och
siaredevisen, som vid hans namn fäst
orden »Crux de cruce», hade slutat sin
betydelse. För hans ännu obekante
efterträdare stodo andra ord: »Lumen in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
