Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Falken. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
PER HALLSTRÖM.
Men falken valde från början en af
de starkare, en af dem, som genast flögo
mot höjden, ty han älskade att pröfva
sin kraft och känna skarp lätt luft under
vingarna, och han lyfte sig så snabbt
och rakt, som hade han kretsat kring
en solstråle. Snart var han öfverst,
mindre än en sparf syntes han, men
något i vingarnas hållning, i kroppens
samlade styrka kom en att ana hans
ögons gnistrande vildhet och hans
sträckta klor, — och med ens föll han,
tung som stål, på rofvets värnlöst
uppåtvända hals, och de sjönko som en
enda sten, knappast hvirflande en
ving-bredd ens. Då sprang och simmade
och vadade Renaud för att hinna fort
fram, innan den af stöten döfvade
hägern hann att samla sig och i förtviflans
vildhet bruka sin hvassa näbb, och
falken gaf dödshugget skarpt och snabbt
och vände sina stora, redan lugnade
ögon mot sin herre, ty han älskade ej
att sudla sina fjädrar med blod, och
väntade att få det varma hjärtat räckt
till sig.
Sedan flög han ej mera för dagen;
när Renaud kastade honom och sprang
med ett lockrop, tog han blott ett par
vingtag och satt så åter på hans axel
med stolt kyla mot gossens skrattande
ansikte; han tycktes förakta ali lek, och
Renaud slutade snart därmed, och hans
blick fick falkens fjärrskådande allvar.
Han fick den kärare, än han haft
någonting, det tycktes honom, den var
hans egen själ, hans längtan med breda
vingar och segerviss blick, men det var
smärta i hans kärlek, dyster förkänsla
af en olycka, och han fruktade ibland,
att fågeln skulle flyga från honom i
likgiltighet, försvinna i ett gäckande
ljud af bjällror, och det skulle bli som
döden, så tomt. Eller det tycktes
honom, den var äran, glänsande af solljus
mot blå luft, som hvilade ut till nya
färder på hans skuldra, och midt i hans
glädje tryckte honom hans ringhet, och
han vågade knappast se på den, och
det sved i hans hjärta, att den aldrig
ville dela hans fröjd, att aldrig dess
blick ville smälta i värme mot hans,
och han flydde till drömmarnas vidder.
Han lade sig ned midt på heden
med röd ljung under sitt hufvud, och
molnen gledo förbi som människoöden,
tunga och lätta, samlade inom fasta
linier eller spridda i flykt, ständigt med
vindens osynliga hand mot sin skuldra,
och buskarna lutade sina prasslande
gyllene kvistar, och Renaud berättade
sagor för falken.
Kung Artus var kommen igen, ur
Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans
svärd Excalibur, blått som natthimmel
i köld, hans tolf riddare lyfte sina tunga
hufvud från stenbordet och skakade
sömnen bort, marken sjöng under deras
steg, Gareth var med, furstesonen, som
tog köksdrängens kläder på och vände
Lynettes klingande hån till kärlek,
Renaud var också med, var ädel född,
och hästen dansade under honom, och
falken, som nu sof med hufvudet sänkt,
satt högt på hans hand och sökte
hans blick med ögonen glänsande af
glädje och hjältesagors gula sol.
Men molnen gledo förbi som
människoöden, drefvos mörka öfver
hvarandra till ett hvalf af jätteblock, där
solstrålar föllo genom öppningarna, bleka
och skarpa som spjut, och falken drömde
dystra drömmar af maktlös vrede och
vaknade med ett skrik.
Snart fingo ströfvande gossar se sire
Enguerrands fågel på Renauds hand,
riddarens drängar grepo honom och
förde honom till slottet, och han frös
af köld, när falken togs från honom,
orörlig och stolt som alltid, utan en
vändning af den krökta halsen eller en
blick ur kalla, lugna ögon. Man förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
