Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Falken. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
PER HALLSTRÖM.
denne, som skulle utföra straffet, då
skrattade han i glädje, och hans hjärta
bultade af stolthet, liksom när de voro
hans, fågeln och den långa soliga
dagen och fältet med lyssnande vindar
och bugande höstgula träd.
När falken skådat ljuset åter och
vant sig att se, samlade han sin styrka
till flykt och väntade att svingas af
bärarens arm, medan hans blickar snabbt
sökte rofvet i luften, — de voro skarpa
och vilda af hunger och flammade som
af gnistor, och de hade intet minne i
sina djup, de kände ingen igen. Men
Renauds ögon stodo ängsligt spörjande
på fågelns och tårades af sorg att ej
möta dem; de skulle ha speglat hans
dagars käcka längtan och hans förakt
och hans drömmar på den röda ljungen,
men de väntade blott snålt på rof,
grymt och kallt, som människornas
nyfikenhet eller skämtet på sire
Enguer-rands tunna läppar, och han kände
sorgen svida bittrare än förr och vände
hufvudet åt sidan för att finna sig själf
igen, med ögonlocken slutna om
fladdrande tankar.
Han låg så, medan härolden läste
upp lagen — »tolf sols i silfver — —
sex uns kött vid hjärtat–-så
skyddar sire Enguerrand ädlingarnes nöjen»
— han såg ej upp, när huden rispades,
för att blodlukten skulle locka falken,
och när den sänkte näbben i hans
bröst, gaf han ej till ett rop, skälfde
blott, så att fågelns ögon flammade till
i vrede, och hans vingar spändes ut
att slå.
Och senechallens döttrar lutade fram
sina hufvuden med en glimt af intresse
i de sällsamt drömmande ögonen, men
de lyfte ej händerna ur skötet, och
deras dräkter lågo som förr i lugna
veck, och hästarna fnöso af blodlukten
och stampade i frostig mark, så de röda
täckena flämtade mot morgonluftens
blånande blekhet, men Renaud låg
tyst, och jägarne stodo fåfängt med
uppsvällda kinder och hornen till
munnen, färdiga att öfverrösta honom.
Den första smärtan hade ryckt i
hans finaste fibrer, det var som om
hjärtat skulle följa med, men sedan
hade han domnat nästan i välbehag, i
svindlande dvala, och medan blodet
gled varmt ur såret, och den hvassa
näbben slet i hans bröst, drömde
Renaud sig in i sina drömmars höga blåa
luft, och han förstod allt, döden och
äran, och han kände hur den bländade
och brände, hjältesagornas gula sol.
Och när sire Enguerrand trodde, att
lagstadgans sex uns voro erlagda, gaf
han männen tecken att blåsa, och falken
lyftes bort mättad af blod, och med
ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och
tåget satte sig i rörelse än muntrare än
förr ner mot vassen, som glänste gul i
fjärran; men Renaud kunde man ej
väcka, han hade drömt sig in i döden,
och man löste honom blott och lät
honom ligga med röd ljung under hufvudet.
Men islandsfalken fick aldrig sitta
på sin herres hand, ty sire Enguerrand
älskade ej att dricka ur en bägare, där
en annans läpp tryckt sin kyss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
