- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
70

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Min första färd till klippboningarna på Mesa Verde. Af Gustaf Nordenskiöld. Med 5 bilder efter fotografier af författaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84

GUSTAF NORDENSKIÖLD.

stundom på väg till en klippboning om
aftonen befinner sig i rät linie längre
bort från densamma än då man om
morgonen anträdde ridten.

Solen bränner glödande het, och vi
stanna ofta för att lägga oss ned på
älfvens strand och dricka af det leriga
vattnet. Ännu återstår nära hälften af
de 40 kilometer, som vi hafva att till—
ryggalägga, innan vi nå lägerplatsen.
Stigen är mångenstädes brant och
farlig. På ett ställe går den tätt invid
randen af en brant, som stupar ner i
älfven. Just när den farliga platsen
passerades, undfägnades jag med en
historia, huru för kort tid sedan en häst
hade halkat just på detta ställe och med
sin ryttare störtat ned i älfven.
Lyckligtvis var vattnet djupt, så att både
häst och ryttare sluppo undan
lefvande.

På ett ställe hejdar Richard sin häst
och pekar uppåt klippbranterna, som
kröna dalens sluttningar. Han frågar,
om jag kan se något. När jag svarar
nekande, säger han, att däruppe ligger
en liten klippboning. Jag anstränger
ytterligare mina ögon och tycker mig
nu urskilja de raka konturerna af några
murar. Richard berättar, att i
branterna på Caüons båda sidor finnas ej
mindre än femtio dylika mänskliga
örnnästen, de flesta så svåra att urskilja,
att han många gånger ridit förbi dem,
innan han slutligen upptäckt dem. Detta
var första gången jag såg en
klippboning, men det var sannerligen ej
mycket jag såg.

Den sista milen är lång, slutligen
nå vi dock, jag för min del tämligen
uttröttad, den efterlängtade lägerplatsen.
Hvilket härligt rastställe! Jag skulle
gärna rida i flere dagar under den
brännheta sommarsolen för att få njuta
hvila och svalka på en sådan plats.
Mancos Canon saknar i allmänhet träd-

vegetation; endast på ett par ställen växa
löfträd, vanlig-en hopgyttrade till täta
dungar. Vi hade nått en dylik
träddunge af ganska stor utsträckning, och
Richard förklarade, att här var lägret.
Jag såg intet annat än ett oredigt
virrvarr af löf och grenar. Men Richard
böjde sig framåt i sadeln och red in
mellan ett par lummiga popplar; jag
följde tätt efter. Längs en nästan
omärklig slingrande gångstig redo vi kanske
hundra steg framåt, än böjande grenarne
åt sidan, än böjande oss under dem.
Då höres ett gladt, »Hallå där!»; vi
befinna oss plötsligt alldeles vid en
öppen plats af kanske tjugu stegs
genomskärning, öfver hvilken trädkronorna
bilda ett hvalf. Midt på platsen glöda
några bränder, den sista återstoden af
lägerelden, och rundt ikring ligga i den
behagligaste oordning föremål af alla
möjliga slag, hörande till
lägerutrustningen. »Dinner ready?» var vår första
fråga. »Ja, mat finnes att tillgå.»
»Bravo!» ropade Richard, »medan vi äta,
kan ni gossar, som äro uthvilade, sadla
af hästarna.» Vi slogo oss ned på
marken i så bekväma ställningar som
möjligt och kastade med glupande aptit i
oss ali mat, vi i hast kunde komma åt.
Sedan sträckte vi ut oss på våra filtar,
makligt rökandö en cigarrett, medan
aftonens skuggor långsamt klättrade upp
för caiionbranten, som skymtade mellan
trädtopparna. Hur härligt att hvila ut
efter dagens mödor, att ligga vid den
slocknande glöden och stirra upp mot
stjärnorna, som tändas den ena efter den
andra, tindrande allt klarare genom
löf-hvalfvet.

Kort efter nattens inbrott gör hvar
och en i ordning sin bädd, bestående
af några tjocka filtar. Därpå kryper
man till kojs och söfd af älfvens sakta
brus slumrar man snart in för att sofva
så, som man endast kan sofva efter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free