Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Min första färd till klippboningarna på Mesa Verde. Af Gustaf Nordenskiöld. Med 5 bilder efter fotografier af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
GUSTAF NORDENSKIÖLD.
att han måste söka en stund, innan han
kunde finna den plats, där ruinerna voro
belägna. Därpå försvann han mellan
träden. Efter en stund hör jag ett
lju-deligt »Hallå!» Styrande min häst i
den riktning, hvarifrån ljudet kommit,
rider jag framåt några hundra steg.
Plötsligt håller jag inne min häst; som
genom ett trollslag har en vidsträckt
utsikt öppnat sig för mina blickar. Jag
står vid randen af ett bråddjup;
innesluten af branta skogkrönta klippor
ligger vid mina fötter en djup cafion.
Följande med blicken dess riktning nedåt
söder, kan jag i fjärran skönja de stela
konturerna af platåerna på andra sidan
Mancosälfven. Uppåt förlorar sig cafion
bland vilda klippor. Men — det
sällsammaste af allt i denna sällsamma tafla —
rakt framför mig i klippväggen ligger
en höghvälfd grotta, och i djupet af
denna grotta resa sig höga murar och
torn, en hel stad midt i denna obebodda
vildmark. Man skulle nästan vara
frestad att tro det vara en drönvett
gyckelspel af fata morgana. Men nej, här
finnas inga bedrägliga synvillor. Vi
äro framme vid vårt mål, vid den af
ryktet omtalade klippstaden. Richard
har redan stigit af, och jag följer hans
exempel. Vi kasta tyglarna öfver
hästarnas hufvud och låta dem hänga ned
på marken. Med tyglarna hängande
på detta sätt röra sig hästarne ej ur
fläcken utan stå stilla, som om de vore
bundna. Richard går emellertid fram
till branten, och jag ser honom försvinna
bakom klipporna. Följande samma väg,
som han tagit, finner jag vid själfva
bråddjupet en trädstam, som blifvit
anbragt som stege. Jag klättrar ned för
densamma, som befanns besitta en allt
annat än angenäm rörlighet i flere
riktningar. Väl nere på den första
afsat-sen följer jag tätt efter Richard, och
klättrande från brant till brant nå vi
cafions botten. Den uttorkade älfbädden
är blott några steg bred. Det bär så
uppåt på andra sidan. Efter en
mödosam klättring stå vi vid grotthvalfvets
mynning. Hvad som på afstånd sett
ut som en liten stad, visar sig nu som
ett virrvarr af halft nedrasade murar.
Det finnes ej någon bestämd plan för
byggnaderna. Rummen äro
rektangulära men ställda i alla möjliga
riktningar. Deras dimensioner äro oansenliga,
7X7 fot kan anses för medeltal. Vi
iakttogo några små kyffen, så trånga,
att man knappast kunnat praktisera sig
in dit, än mindre ligga rak därinne.
Vi slogo oss ned på en halft
nedrasad mur i grottans inre del. Sedan
jag en stund beundrat landskapet, som
inom ramen af den hvälfda
grottmyn-ningen bildade en sällsynt vacker tafla,
frågade jag Richard:
»När upptäcktes dessa ruiner?»
»Jag och en kamrat ströfvade en
dag för några år sedan på måfå genom
skogen, och då stötte vi plötsligt på
denna cafion. Vi kände dock förut
flere andra betydande ruiner i trakten,
ehuru ingen jämförlig med denna.»
»Hafva någonsin dessa ruiner blifvit
närmare undersökta?»
»Nej, aldrig af några arkeologer,
men jag och mina bröder hafva gjort
betydande gräfningar och funnit en stor
mängd föremål: mumier, lerkärl,"redskap
af sten och ben m. m.
Medan jag med Richard
samspråkar om hans rön och erfarenheter, vilja
vi för ett ögonblick förflytta oss några
månader fram i tiden och antaga, att
de undersökningar redan blifvit utförda,
hvarigenom det lyckats mig att
utforska några drag af det lif, hvartill en
gång dessa dystra stenmurar varit
vittnen.
Af de nomadindianer, som bebodde
de på villebråd rika trakterna längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
