Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - G. von Rosen. Af Karl Wåhlin. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
KARL WÅHLIN".
är, att detta sökande efter effekten
genom frånvaron af allt annat fängslande
element är blotta skiftningarne af
glittret från hopar af siden och
sammets-stoffer, spetsar och juveler, i hvilkas
pråliga virrvarr man, om lyckan är god,
här och där händelsevis uppsnappar ett
relativt svagt måladt dockhufvud eller
en och annan liten hand, att detta
själlösa effektsökeri på några år lyckats
dana en hel skola, som till yttermera
visso antagit titel af Ȏcole de la
mo-dernité» — enklare och sannare hade
varit »école de la mode» — och hvars
af ledsnaden stereotyperade produkter,
såsom »Le retour du bal», »La visite»,
»La nouvelle robe», »La femme en
blanc», »La femme en bleu», »La
femme en rose» etc., fortfara att alltid
inkräkta väggarne på de allmänna
utställningarne. När man blifvit van att
betrakta en Watteaus, Lancrets eller
Bou-chers arbeten såsom företeelser från en
konstens förfallstid, konstverk under
hvilkas, om än sminkade och
maniererade yta där åtminstone finnes sinnlig
känsla och esprit, måste man fråga sig,
till hvilken grad af dekadans de?ma
missriktning, endast grundad på rå
ögonfägnad, bör hänföras, och till hvilket
slutligt elände konsten skulle sjunka,
finge den ohejdad glida utför denna
brant, på hvilken dumheten och
spekulationen — eller med andra ord
tidsandan — knuffat in densamma.» — Den
ende af Belgiens genremålare, som
tilltalade von Rosen, var de Groux, hvars
arbeten öfver merendels dystra ämnen
alltid uppburos af »en djup eller
poetisk tanke».
Den konstuppfattning, som fått sitt
negativa uttryck i den skoningslösa
kritiken af Stevens och hans skola, var
icke dikterad af något tillfälligt
hugskott, den har lefvat och sjudit i
konstnären med oförminskad kraft intill den
dag, som i dag är, och hans föräldrar —
berättar han själf — hade från början af
hans bana inplantat hos honom »att
konstnären icke allenast är en rum-dekoratör,
hvars uppgift är att täcka väggarna med
mer eller mindre brokiga dukar i dagens
mönster och färger, utan att han
snarare är att anse som en ansvarig
folkuppfostrare, medarbetande uti sin
samtids andliga utveckling, hvarför också
hans verk måste blifva det synliga
uttrycket för tankar, föreställningar eller
minnen värda i ett eller annat afseende
att tagas till vara.» — »Från dem härrör
sålunda ursprungligen min allt mera
stadgade åsikt att inom ali bildande
konst är tekniken, d. v. s. behandlingen
af förrn eller färg, intet annat än ett
uttryckssätt, som konstnären behöfver
för att förverkliga sin tanke, alltså ett
blott och bart medel, som väl aldrig borde
kunna anses utgöra i och för sig ett
nöjaktigt slutmål. Ty liksom vi kasta
bort äfven den ädlaste frukt, som lockat
oss med sin färgfriska yta, när den
befinnes vara invändigt tom eller multnad,
så måste äfven beskådaren af ett
konstverk slutligen under leda vända sig
ifrån detsamma, om hela dess värde
består uti en högt uppdrifven teknik
utan motsvarande andlig innebörd, om
det utgöres af blott en ytlig,
virtuosmässig lek med linier och färger, utan
en tanke därunder, som tränger till
hans hjärta och förmår att fasthålla
intresset, sedan ögat tröttnat på att stirra
på det skimrande färgspelet.»*
Det ligger i uttalanden som dessa
otvifvelaktigt ett underskattande af den
rent måleriska uppgift, som. naturen ställer
för konstnären. Det är ingen ringa sak
att kunna på ett naivt och osökt sätt
och utan alla underlagda reflexioner
meddela ett rent mänskligt intryck ur
* 1891. Ur Autografier och porträtt, utg. af
Per Lindell. Ser. II, h. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>