Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
CLAES LAGERGREN.
som nyss, ju lägre solen sjunker bakom
Peterskupolen, desto längre breder sig
dess skugga öfver platsen, och ju mer
Leo XIII:s lefnadsdag förlänges, desto
mäktigare står hans silhuett fram mot
tidehvarfvet. Det är femton år, som Leos
pontifikat varat. Såsom jag nyss sade,
behöfde vi gåfvan att blicka in i
framtiden för att se Leo XIII:s lifsgärning,
hvars följder, som äro en del af
densamma, nu äro oberäkneliga. Men
blicka vi åter tillbaka, så hafva vi icke
desto mindre stor orsak att häpna öfver
den del af verket, som nu skönjes af
alla, ty det är i sanning ett storverk.
Han har helt enkelt återgifvit kyrkan
hennes plats i världen. Vi finna henne
icke längre hänvisad till sakristian,
bönkammaren och samvetet, dit samhället
till sin egen ofärd varit oklokt nog att
vilja inskränka henne. Den i
Vatikanen instängde påfven är icke längre en
bild af henne. Vi finna henne nu i
stället ute i det fria, bland människorna,
hvilkas stora frågor äro hennes, och
till hvars lösning hon därför förklarar
äfven sig hafva rätt, förstfödslorätt, ty
hon var den första, som haft dem sig
anförtrodda. Leo XIII vill lika litet
som Gregorius VII, Innocentius III,
Sixtus V och så många andra stora
påfvar, för sin egen och kyrkans del
nöjas med att bedja för lefvande och
döda, att ordna kyrkans inre
angelägenheter, dogmatiska, rituala och
hierarkiska frågor, utan han påminner dem,
som hafva glömt det, därom att kyrkan
har sin mission äfven i socialt
hänseende, och han ställer sig och henne på
den plats dem tillkommer i
världssamfundet.
Det var icke blott den rätte
mannen, som behöfdes, han, som kunde
gripa in och sätta kyrkan i gång.
Påfvedömet behöfde så att säga
populariseras, och äfven detta hade skett.
Ingen påfve kunde därtill vara
lämpligare än Leo XIII:s företrädare, Pius
IX, och under århundraden har
heller ingen varit det så som han.
Under de senaste seklen hade påfven för
de katolska folken visserligen varit den
helige fadren i Rom, den högsta
kyrkliga auktoriteten, Kristi ståthållare på
jorden, men han var dem mer eller
mindre obekant, och Rom tycktes ett
fjärran utrikes. Det var kyrkoherden
och biskopen, som voro de förenande
länkarne. Det var genom dem, som
de kände något till påfven.
Med Pius IX förändrades detta.
Naturen hade danat honom att vinna
människors kärlek. Hans varma, lätt
hänförda hjärta slog med en ynglings
eld för allt stort och skönt i lifvet.
Utan att betänksam stanna inför
politiska hinder och svårigheter gick
han orubbligt framåt, vare sig det gällde
utförandet af italienska frihetsidéer eller
försvaret af ett förtryckt Polen eller
Irland. Den svagare hade alltid hos
honom en mäktig målsman. Därtill
bidrogo också hans personliga
älskvärdhet, det tilldragande i hans yttre, hans
stämmas underbara klang, hans
glädtighet, hans storartade frikostighet,
behofvet att göra människor lyckliga,
hans långa regering och till och med
de många politiska motgångarne och
sorgerna. Ja, utan tvifvel i första
rummet de. Det är mindre den eldige
Mastai Ferretti vid femtio år, buren af
italienska folkets jubel, såsom mannen,
räddaren, fosterlandets välgörare, som
man med kärlek och vördnad minnes,
än den gamle, hvitnade gubben vid
åttio, som besegrats, förrådts och
öfver-gifvits af Europa.
Lika fjärran som påfven i Rom
synts före honom, lika nära står Pius
IX äfven de mest aflägsna folk. Hans
drag äro lika bekanta för alla som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
