Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES LAGERGREN.
Massorna, som slutligen kommit
underfund med hvad liberalism och
revolutionär radikalism hafva att bjuda dem
på: teorier om folkets majestät och
inbjudning till valurnorna, men intet bröd,
hafva börjat själfva taga saken om
händer. Men dessa händer, som hårdnat
af arbete, äro ej att leka med. De
hafva ej på länge knäppts ihop till bön,
deras ådror äro svällda af spritens gift.
Kyrkan fruktar dem emellertid ej. Hon
har under sin långa bana mött sådana
händer många gånger förr, hon har
gifvit dem sitt eget blod. När hofvarne
af barbarernas hästar dånade mot Roms
campagna, mötte hon de vilda horderna
utan förfäran, och de blefvo slutligen
hennes hängifna försvarare. I nittonde
seklet möter hon de dånande stegen af
arbetarnes marsch framåt, och liksom
fordom Leo den store, så står Leo NIII
där under det gyllene korset, höjande
sin hand att välsigna, men säger också
förmanande: Non licei! Det är icke
tillåtet!
I sin encyclica De conditione
opifi-cum, eller såsom den också efter sina
begynnelseord kallas Rerum novarum,
har han visserligen ej löst frågan —
och hvem skulle kunna vänta sig det?
— men påfven har framställt den klarare
och utförligare än förut varit fallet.
Man säger, att i kyrkan, som
innehåller så mycket, äfven finnes socialism.
Ja, »men den socialism, som Kristus
predikar och som består i den frivilliga
uppoffringen och afståendet, som har
såsom princip förakt för rikedomen, ej
begäret därefter». Påfven förkastar
därför med ali makt den moderna
socialismens grundsats och upprepar gång
på gång sitt »Non licet!» Men påfven
älskar arbetarne och vill använda hela
kyrkans inflytande för att på lagligt
sätt förbättra deras ställning.
»Kommen till mig I alla, som arbeten och
ären betungade», voro Kristi ord, och
kyrkan upprepar dem. De lysa genom
alla de råd, som Leo XIII gifver. Det
är genom uppfostran och undervisning,
genom exempel och barmhärtighetsverk
som kyrkan vill afväpna dem, som stå
färdiga till strid. Det är kristendomen,
som gifvit arbetet dess adel. I antiken
var det slafvens lott. Kristus växer
upp och arbetar i timmermannen Josefs
verkstad. Men kyrkan är icke blott
hvad den med sin lott nöjde, af sin
rikedom njutande inbillat sig, »en tygel»,
som håller den fattige tillbaka, »ett slags
bandhund eller, såsom Veuillot sade,
gen-darme en soutane» (polis i kaftan), utan
hon är samma moder, som genom San
Fransesco dAssisi, Saint Vincent de
Paul och så många andra stått vid de
lidandes sida. Hon säger sitt »Non
licet» jämväl åt den rike, som hopar
sina skatter, under det han låter tusende,
som arbeta för hans öfverflöd, dö i
ekonomiskt och moraliskt elände, som icke
hos arbetaren respekterar
människovärdet.
Kardinal Pecci sade i Perugia, att
söndagen icke blott var Herrens dag,
utan också människans dag. Den måste
hållas i helgd, och man borde unna den
åt familjen och härden, åt den åldrige
såväl som åt barnet. Den måste af dem
alla vara emotsedd och väntad med
glädje. Den måste också helgas af
religionsöfning för att den skulle utöfva
sitt välsignelserika inflytande och ej
blifva en krogens dag, som den på
många ställen blifvit, där »krögaren
tagit prästens plats i arbetarens
förtroende» och umgänge.
Leo XIII tror, att statens
inblandning bör så mycket som möjligt
undvikas och endast i allra yttersta nödfall
användas. Arbetarne böra bilda
föreningar, som kunna bispringa de för
tillfället arbetslösa och antaga sig deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
