Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
CLAES LAGERGREN.
hvilar på Pontifex Maximus’ skuldror,
lättar hon med den ena handen under
det hon med den andra räcker
fjäderpennan och beder honom skrifva. — —
Ibland afbrytes denna dagordning
af någon större högtidlighet. Pilgrimer
i tusental komma hvarje år till Rom
och mottagas högtidligt af påfven, som
för dem håller mässan än i Peterskyrkan
än i Aulan. Konsistorierna komma
periodvis tillbaka och likaledes hvarje
år Pius IX:s dödsdag den 7 Februari
och Leo XIILs kröningsdag den 3 Mars,
då påfven med kyrkans hela
traditionella ståt begifver sig till Sixtinska
kapellet.
Om Leo XIII gör ett gripande
intryck, när han i sin enkla hvita dräkt
i sitt privatkapell förrättar sin andakt,
så gör han det icke mindre, när han,
buren öfver allas hufvud på sedia
gesta-toria, omfläktad af de vaggande
flabel-lerna med de tre kronornas diadem på
hufvudet och det påfliga korset buret
framför sig, hälsad af silfverbasunernas
klang från kupolen och körernas sång:
»Tu es Petrus», gör sitt intåg i
Peterskyrkan. Tåget rör sig sakta framåt;
vakten skyldrar; kardinaler i röda
släpdräkter, patriarker, biskopar, hela hofvet
i femtonhundratalets kostymer, och öfver
dem alla den hvite gubben med sin
höjda darrande hand, välsignande alla,
vänner och fiender, allt som han drager
fram.
För främlingen är det, liksom om
en försvunnen värld hade rest sig ur
sin graf, som om medeltiden med sin
tro kom framskridande.
För alltid skall minnet stå
inpräg-ladt af de elfenbens-bleka dragen,
ögonen med den förunderligt djupa blicken
under tiaran och den darrande handen
med fiskarringen.
Leo XIII har här framställts i olika
förhållanden, såsom påfve och människa,
såsom politiker och författare, såsom
filosof och vinodlare, i sin ställning till
samtidens stora frågor, och såsom
diplomat till olika nationer. Det är
endast hans förhållande till Italien, som
ej omnämnts.
»Det moderna Italien är endast
radikalism och ateism, som dölja sig under
en nationell flagga», har en högt
stående statsman sagt, som för öfrigt är
protestant. Ingen torde hafva något
att anmärka mot hvad Leo XIII själf
högtidligt förklarat, att det är
otänkbart, att den katolska kyrkans
öfverhufvud skall antaga och erkänna de
villkor, som en ständigt växlande
majoritet i italienska parlamentet behagar
gifva eller nästa dag återtaga. »Non
possumus» förblifver hans orubbliga svar
och en protesterande bidan hans
politik. Den italienske parlamentsledamoten
Bonghi, som säkert ej kan blifva
misstänkt för klerikalism, säger: »Som jag
älskar sanning framför allt, måste jag
erkänna, att ej hela skulden varit på
hans (Leo XIILs) sida. Italienska
styrelsen har ej varit utan fel och har
begått mer än ett under dessa tretton år
af Leo XIILs pontifikat. Den har alis
icke visat någon uppriktig längtan efter
försoning. Svår redan förut, har denna
blifvit ännu svårare. Dess kyrkliga
politik har ej varit fredens. Det är
möjligt, att Leo XIII vid sin
tronbestigning och under de första åren af sin
regering hade för afsikt att närma sig
konungen af Italien, utan att ännu hafva
bestämt sig för sättet och medlen. Men
det är alldeles säkert, att sådana
olyckliga tilldragelser, som då Pius IX:s lik
skymfades vid öfverförandet från
Peterskyrkan till S. Lorenzo, uppresandet af
Giordano Brunos bildstod och flera
lagförslag hafva förbittrat honom och slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
