Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - I. Hans kolorit och teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅLAREN ERNST JOSEPHSON.
I I I
Rembrandts ofvannämnda, färgfrodiga
studie. Det var den vaknande
koloristens ofrivilliga dragning till detta
kostliga stoff, som för honom mer än för
andra var större ögonfröjd än ädla
stenars prakt. Denna glänsande,
saftmät-tade och guldskimrande »påte», som i
sitt mystiska djup speglade ett stycke
verklighet, liksom det dunkla tjärnet i
skogen också gör, drog honom till sig
oemotståndligt som en naturkraft.
Framför denna bild vigde han sig åt sitt
blifvande kall: färgkonstnärens,
färgdrömmarens.
Vår tid är icke färgglädjens tid. —
Vi lefva i de svarta långbyxornas
århundrade. Vår svart- och gråklädda
publik, protestantismens, jämlikhetens,
pessimismens och anemiens gråa barn,
är asketisk i läran om färgsensationer,
blåbandistisk i fråga om färgrus.
Färgen har i vår tid småningom blifvit ett
fåfängans och ytlighetens kännemärke.
Den bleke tänkaren med den höga
pannan ser underligt frågande på
rosenkinden. Mer och mer har publikens
öga blifvit okänsligt för den oskyldiga,
ungdomsfriska fröjd, som bor i starka,
klangfulla färger, liksom dess själ
blifvit omottaglig för den mångfald af
olikartade stämningar och idéassociationer,
som olika färgsammanställningar —
genom sin rika harmoni eller sina bizarra
brytningar, genom sitt mörka behag
eller sin trollska blondhet, genom sitt
stolta allvar eller sin lekfulla grace —
förmått meddela flydda århundradens
naivare och lefnadsvarmare barn. —
Men Ernst Josephson såg ej publikens
bleka, glasögonprydda ansigte ur.der den
svarta cylinderhatten, den dag han i
reflexerna från Rembrandts solmättade
flickstudie vigde sitt lif åt färgen. Han
såg endast den glans, det spel och det
sken, som denna underliga flicka, ännu
lefvande och blomstrande efter nära tre
århundradens förlopp spred kring sig
själf och — kring honom. Kopian
blef färdig; något mästerverk blef den
ej — ett medelgodt gesällprof, som stod
långt efter originalet i glans och
färgspel. Kärleken till färgen hade dock
fått sin rikliga näring i umgänget med
den rembrandtska, rödhåriga flickan,
och lusten att lefva i den guldskimrande
atmosfär, som hon andades, och som
han en gång andats samman med henne,
hade slagit fasta rötter i hans sinne.
Denna lust var det, som under det
första vallfärds- och vandringsåret efter
akademistudiernas afslutande dref honom
att styra sin kosa till Rembrandts
fädernesland och den gamla mystiska
staden med de evigt speglande kanalerna:
Amsterdam. Här fann hans hungrande
målareöga den manna, hvarmed det
kunde mättas, och som ett tidigare
flyktigt uppehåll i den modärna
konstvärldens centrum, Paris, de bleka
silfverto-nernas stad, icke hade kunnat förskaffa
det. Framför Rembrandts
»Klädeshand-laresyndikatet i Amsterdam» slog
Josephsons koloritiska anlag ut i full låga.
Färgen blossade och flammade under
hans pensel. Guldet sjöd i degeln.
Duken badade i gyllene, glödande, mättade
toner. Han brottades med materialet,
böjde det, slog det, tvang den tunga
oljefärgen in under sin vilja, tills den
kufvad bredde sig djup och harmonisk
öfver taflan. — Många ha kopierat
Rembrandts »Syndikat», ingen har därvid
förmått så som Josephson omdana själfva
materialet så att det kommit att
förvillande likna detta »sköna, kostliga
stoff», till hvars framställande Rembrandt
ensam ägt hemligheten. Kopian, en
gång fullt färdig, blef ett mästerprof;
den äger kanske i karaktäristiken af
figurerna icke den nobless och den
skärpa, som originalet i så fullt mått
äger, men i färgdjup, i saft, i glöd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
