Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - I. Hans kolorit och teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii4
richard bergh.
tidigt med honom, med penseln i hand,
banade sig väg fram till en plats i den
moderna konsten är: att medan vi
andra i första rummet använde färgen
för att med dess hjälp nå högsta
möjliga ljusverkan och illusion, fann han
i färgen något i och for sig godt, ja
gudomligt, och detta både från sinnlig
och öfversinnlig synpunkt. Han var
den ende verklige koloristen ibland ess,
och han var det icke endast därför, att
han förstod att med färgen åstadkomma
en kostligare och klangfullare yta än
någon af oss, utan äfven — och i lika
hög grad — därför att han af naturen
visste hemligheten att låta denna
färgklang få en djupare mening, ett
symboliskt, nästan musikaliskt tonfall.
Naturligtvis lefde Ernst Josephson
icke ett tiotal år i Frankrike utan att
i någon mån beröras af de moderna
målarnes arbeten därstädes. Men med
undantag af Manet vet jag ingen, som
utöfvat något nämnvärdt inflytande på
honom, och märk väl: det var icke
ljusmålaren Manet, den, som af kollegan
Claude Monnet lärt sig att sönderdela
färgerna, som tilltalade Josephson; nej,
det var Manet från den första
perioden, den af Velasquez, Ribera, Frans
Hals och först och främst Goya
inspirerade Manet, som i breda drag och
med saftig färg målade den i blånande
svart klädde Hamlet (porträtt af
sångaren Faure), målade »Le bon bock»,
porträttet af Antonin Proust, »Kristi
nedtagning från korset»(!), den nakna
hetären Olympia (nu i Luxembourg)
etc. De djupa blå och blåsvarta färger,
som Josephson under vistelsen i Paris
eröfrade för sin palett, ha ingen släktskap
med friluftsmålarnes bleka gredelina
eller tunna blå toner. Hans öga såg
allting så mycket rikare och mustigare
än deras och kunde ej låta tvinga sig af
något så ytligt som ett mod. När Jo-
sephson själf blef friluftsmålare, när han,
sittande midt i det bländande solljuset på
spången öfver en fors i Norge, målade
»Strömkarlen», själf omhvärfd af stänk
och skum och med forsens brusande
musik i sina öron, så var det visst ej
för att under ett slafviskt
naturkopie-rande tillämpa några teorier om en
allena saliggörande ljus- och luftverkan.
Det var för att, inspirerad af forsens
passionerade skådespel, finna de element,
hvarmed han kunde skapa det starkaste
möjliga, symboliska uttryck åt en i
åratal närd målartanke. Han hemtade ur
naturen, hvad han ansåg lämpligt, tog
resten ur sin egen, på färger så rika
fantasi. Ursprungligen hade han tänkt
sig Strömkarlen höljd i nattliga färger,
stilla klagande, men småningom, delvis
påverkad af norska naturen, öfvergaf
han den första tanken såsom alltför
sentimental och trodde sig i ett intensivt
färgackord af guld och blått och hvitt
och sjögrönt finna ett ännu mer
passio-neradt uttryck, en ännu mer målerisk
omskrifning för det skri af ohejdad
smärta och aldrig hvilande längtan, som
hans egen fantasi lät honom höra från
forsen — så dag som natt, ja, tydligast
och mest skärande på dagens höjdpunkt
i det bländande solljuset, då vattnets
vexlande färg och skummets dansande
prakt täflade med bruset i att jaga upp
åskådarens oroskänslor. I »Strömkarlen»
nådde Ernst Josephson det intensivaste
uttrycket för sitt personliga färgsinne.
Här finnas icke längre några
reminiscenser af andra; den bilden är hans
friborna kungstanke. Många anse
kanske den kungstanken ringa, rycka på
axlarne och skratta åt den — jag hör
icke till dem, men jag tror och vet, att
hur vackert — ja, vackert —- jag än
finner det uttryck den fått, är detta
blekt och färglöst i jämförelse med den
bild hans egen, uppjagade fantasi må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
