Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - II. Hans personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 6
richard bergh.
groteskt komisk på de »bildade». I en
vetenskaplig uppsats om sinnesrörelser
läser jag: »De s. k. vilda folkens
häftiga, ostyriga åtbörder vid
sinnesrörelser äro, som bekant, för oss groteskt
komiska.» — Däri tror jag vi kunna
finna åtminstone en förklaring på,
hvarför folket skrattade.
Andra förklaringar saknas ej. När
Lombroso säger, att de stora genierna
alltid förena en Don Quixotes och en
Sancho Pangas naturer, säger han en
sanning, ty på samma gång de äga
undantagsmänniskans intuition och
fantasi, äga de hvardagsmänniskans nyktra
objektivitet. Josephson ägde alltför
litet af Sancho Panga, för mycket af
Don Quixote. Han var framför allt
fantasimannen, stämningsmänniskan; han
saknade i mer än ett afseende
sinnet för verklighetens proportioner. Han
saknade sinnets jämnmått. Hans
konstverk ge ofta intryck mera af sublima
rop än af behärskade melodier. Dessa
rop gingo oförstådda öfver den
samtida publikens hufvud — men tränga
däremot fram till en senare tids
vidgade förståelse.
»Ord och bild» meddelar i detta häfte
en afbildning af den omtvistade
»Strömkarlen»; ynglingen med de af yrsel
förvridna anletsdragen. Dessa halfslutna,
nästan brustna ögon visa oss
paroxys-men på dess höjdpunkt. Denna
gapande mun med läppar i stelkramp
talar tydligare än med ord om smärta
och vild ekstas i förening. Man ser
i dessa drag, hur den förtviflade
kampen närmar sig en upplösning. Det
sista stråkdraget, i hvilket ännu en rest
af tro och hopp lefver kvar, skär
vibrerande genom rymden. Öfverröstande
forsens larm ropar det högt mot
himlen en bön om befrielse från
outhärdliga kval. I nästa minut skall handen
mattas; vattnets öfverväldigande ton-
massor skola dränka de spröda toner,
som ännu våga sig fram under den
numera endast mekaniskt arbetande
stråken. Ett ögonblicks lycksalig
afdom-ning skall sänka sig öfver de
ekstati-ska anletsdragen — — — så börjar
kampen på nytt — andens eviga kamp
med materien.
Som kontrast till»Strömkarlen »
meddelar tidskriften en af Josepsons
teckningar från hans sista period — hans
sjukdomstid. I denna teckning —
»Blommans själ» lyder titeln — andas allt ett
stilla, resigneradt lugn. Den vilda
längtan har förbytts i tyst, innerlig trånad.
En yngling leker fram blida toner på
ett fantastiskt strängaspel i skyddet af
en underlig, exotisk blomväxt, som
breder ut sin jätteprakt vid stranden af
ett okändt haf. — Solen sjunker vid
horisonten. — Ynglingen, strängaspelet
och blomman bilda en treenighet
tillsammans, deras känsliga linier fläta sig
sinnrikt in i hvarandra, de växa som en
organism ur samma jordmån — stiga,
burna af en och samma skapande tanke,
upp mot ljuset. Jag afhåller mig från
att kritisera de mot vanlig mänsklig
anatomi stridande formerna hos
ynglingen; jag nöjer mig med att
framhålla, att bilden torde vara en af de
mest immateriella, öfversinnliga
skapelser, som någonsin tillkommit.
»Strömkarlen» är och blir dock det
starkaste uttrycket för den varma,
öfversvallande personlighet, jag här vågat
mig på att skildra. Där finnas många
af hans fel, jag tror mig icke vara blind
för dem, men där finnes tydligare än i
något annat af hans arbeten hans
största förtjänst: hans starka
skönhetslängtan. Den violin, som med sina toner
skulle göra denna längtan uppenbar för
allt folket, måste vara af en ideel
materia, härligare än oljefärgen med ali
sin rika glans, sitt sken och sitt spel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
