- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
134

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Att dö. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild» - Litteratur. Arne Garborg. Af Hjalmar Söderberg - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

arne garborg.

när man kommer närmare, blir detta
stränga ansikte lugnt och mildt; och
ögonen äro stora och fulla af
medlidande. Hm; medlidande.

— Hm. Hm-hm! — nej; hon vill
oss inte något ondt. Hon tar oss i
mjuka armar och sveper oss in i dröm.
En ljus, vek dröm. Så bäddar hon
oss ännu djupare in i dröm ... till dess att

drömmen vänder sig och blir borta;
och det ljusnar som en lättnande
morgon. Det är det andra lifvet. —

Jag lutade mig öfver altanen och såg
in i aftonrodnaden, till dess att skyarne
därborta förvandlade sig till ansikten,
stränga, allvarliga ansikten, som blefvo
mildare efter hand, mildare och mildare,
ju längre man såg på dem.



LITTERATUR.



— — »Där komma hundarne. Från
hvart hus och hvar hydda rusar en hund
fram och skäller, finnhundar, björnhundar,

stora hundar och små hundar, en grå, en
annan svart, den ena ond, den andra värre;
ända in på benen på mig; skälla som för
betalning, gifva hals och skälla, med
gnistrande ögon och skum på tänderna . . .
jag känner icke fötterna jag går på. Hvart
skall ger mig en stöt genom hela min
nerv-väfnad, upp genom ryggen, i hjärtat, i
hufvudet; jag känner håret resa sig, ansiktet
styfnar kring mun vinklarne, ögonen se
skuggor, det susar för öronen . . . som jagad af
furier flyger jag norrut öfver fälten med
hundflocken efter mig; icke en människa
att se; hvad bryr bonden sig om
stadsnerver ? »

Episoden är hämtad ur ett af Garborgs
»Kolbotnbrev». Det är en grå februaridag;
han är ensam ute på färdvägar i de
ödebygder, där han för en tid tagit bostad med
hustru och barn. Han har gått vilse, och
det lider mot skymningen. Han öfverfalles
af den förlamande rädsla, som man har
kallat Pan-skräck; och så komma hundarne . . .

Det ligger i denna skildring mycket af
tröttheten och sårbarheten hos en man,
som allt för länge haft att kämpa mot
öfvermakten; som allt för ofta sett sig
omgifven af fiender, där han trott sig vara om
icke bland vänner, så åtminstone ensam —
och af fiender, hvilkas hätskhet han knappt
nog kan fatta. Han har icke velat utmana
dem; han har endast tänkt för högt om
deras förmåga att smälta sanningar, som
för honom icke längre voro nya. Garborg
hör till dem, som i rågadt mått fått erfara,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free