Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Arne Garborg. Af Hjalmar Söderberg - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arne garborg.
135
att ett litet och aflägset land är en stenig
jord för andar af en högre och friare
struktur än medelnivåns berömdheter. Så har
han till slut kommit sig för att begagna sig
af den dyrköpta lärdom hans erfarenhet
bibragt honom: att icke öfverskatta sin
publiks bildning och förståndsgåfvor; han har
brutit den bjärtast retande udden af sitt
skriftställarskap, dämpat färgerna i sina
sensuella skildringar och farit varsammare fram
på det religiösa området. Samtidigt har
hans diktarepersonlighet vuxit och framför
allt fördjupats. Det är ett långt steg
mellan kvinnofigurerna i »Mannfolk» och dem i
»Hos mama» eller »Trætte mænd», och
det är ett ännu längre mellan den icke litet
romantiserade varg-i-veum-tragiken i »Ein
fritenkjar» och exempelvis den ofvan
citerade episoden ur »Kolbotnbrev». Det är
slutligen ett svalg befäst mellan de rester
af Bjørnsonsk bonderomantik, som med
lätthet kunna spåras i »Forteljingar og Sogur»,
och den genom sin sanning djupa storheten
i hans senaste verk, bondelifsskildringen
»Fred».
Hans genombrottstid inföll i de dagar,
som nu till konstens bästa äro ett
tillryggalagd! stadium, i programböckernas
glansdagar. Kielland, den ensamstående mästaren
i lösandet af den ömtåliga uppgiften att
omsätta tendens i konstnärsskap, är i viss
grad typisk för denna period och i det hela
för åttiotalets litterära smak. Arten och
riktningen af hans satir, hans metod i
fördelandet af skuggor och dagrar, kort sagdt
hela hans tekniska apparat bär det gångna
årtiondets prägel. Garborg, en icke många
år yngre man, har i tid räddat sig öfver
på ny mark; utan tvifvel beror det på att
den senare, som är en formelt mindre
finslipad och senare mognad skribent än
Kielland, i själfva verket är en andligt
smidigare och mindre begränsad personlighet.
Kielland är den garfvade rationalisten.
Gar-borgs intelligens är på en gång i högsta
grad lucide och böjd åt mystik — eller
åtminstone åt att fatta mystikens väsen; den
har ju också från barndomen blifvit honom
inbränd i blodet. Hans förmåga att
intuitivt fatta tillvarons mest motsägande
fenomen har sällspordt vida gränser. Han tillhör
— och det är hans aldrig bleknande ära
— bekännarne i literaturen; han har vid
studiet af människosjälen ständigt sökt
tillbaka till den enda urkällan: det egna jaget;
och af detta jags rikedom på motsättningar
har han danat den temperamentets spännvidd,
som tillåter honom att följa de mänskliga
drifternas skuggspel med en lika rymlig som
intens medkänsla, helt olik både en
Björnsons etiska indignation och bohemens
indignation mot allt etiskt. Kanhända bör man
också i väsentlig grad söka grunden till
Garborgs rika fond af inre erfarenheter i
den ovanligt vidsträckta skala af stadier,
han före och under sin författarebana
ge-nomlupit; han har, torde man kunna säga,
varit mer eller mindre intim med de flesta
af de sista tjugu årens strömningar inom
det andliga lifvet i Skandinavien. Han har
på denna väg småningom lärt att med
pekfingret följa en tanke, en känsla, en
föreställning tillbaka till dess utgångspunkt;
hans psykologi har blifvit af en reducerande
art, i många punkter analog med
Strindbergs. Det är föröfrigt icke så få
jämförelser med denne författare, som tränga sig
på läsaren under studiet af Garborgs
arbeten. Han är liksom denne en blandning
af reformator och pessimist, af
renässansman och dekadent. Plan har steg för
steg kämpat sig upp i de öfre regionerna
af sin samtids kulturella utveckling. På
samma gång har han själf varit en nitisk
och outtröttlig kulturbärare: en mångsidig
polemiker; en stridbar och förstående
kritiker, »hvis Væsen er Lidenskab for
Klarhed»*; kort sagdt en utåt mera än de flesta
verksam man. Med allt detta har han icke
undgått att utmejslas till den skeptiske och
inåtvände själfspeglare, som så osvikligt
sticker bakom en nutida diktare.
Kultur kostar hälsa. Så har det gått
till, att bondesonen under årens lopp
småningom fått stadsnerver.
II.
Det är endast två ting, har någon sagt,
som det i längden intresserar människorna
att skrifva böcker om: religionen och
kärleken. Det är naturligt, att i ett nordligt
klimat, där lifvet under åtta månader af
årets tolf ligger till hälften i dvala, och där
kärleken i dess belletristiskt mest lockande
former är en dyrbar och sällsynt planta,
religionen af de två kräfver det bredare ut-
* G. Brandes: Arne Garborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
