- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
137

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Arne Garborg. Af Hjalmar Söderberg - II - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

arne garborg.

137

ren som ett helgon; men det är icke
säkert, ty hon har icke förstått att taga vara
på sitt rykte. Och Gabriel Grams blifvande
fru bör vara »et væsen fra en højere etage,
hvor der er sol og ren luft. — —
Tryg-hed; den store sikkerhed. -— Fælt at synke
ned i folkedybet.» Den skenbara
inkonsekvensen i denna fordran, framställd af en
man med Grams lefnadsvanor — »jeg, der
endnu den dag i dag besøger Mathilde»
— glömmer han icke att bemöta: »Der er
i ali evighed et dyb befæstet mellem den,
der bruger hvem som helst, och den der
läder sig bruge af hvem som helst; ingen snak
dækker over den ting.» Så faller han då
offer för alla de med sjuklig planlöshet
växlande tankar, en man tänker om den kvinna
han älskar, men på hvars föregåenden han
icke är säker. Han genomlöper alla de
uppslitande kastningar mellan tro och
tvifvel, som grubblet öfver hennes renhet
förorsakar honom, ett grubbel som gnager och
tär, som spinner in hans hjärna i ett nät,
fint som spindelväf och dock oslitligt, som
fyller hans dagar och hans nätter, tills hans
tankes manliga klarhet är undergräfd, hans
andliga struktur urhålkad, uppblött,
mottaglig för hvilket lindrande medel som helst.
»Alt er makulatur» blir ändpunkten på hans
tankegång; och han är mogen för
mysticismen. »De trætte gaar til præsten» är
Georg Jonathans slutreplik till den
nyom-vände. Religionen får rollen af själens
morfin.

Idékretsen i denna bok är icke gammal
och icke ny. Den är en del af vår
samtids helt enkelt. Den samlar de
likstämda omkring sig; dem som på sitt inre
eller yttre konto kunna räkna med
besläktade erfarenheter. Den är framför allt ett
uttryck för nittiotalets desillusion.
»Resignationen var humbug. Til sit tredivte aar
kan man gaa og trøste sig med, at folk
skal bli lykkelige i fremtiden engång; men
naar man nærmer sig de 40, begynder en
stemme at tale i ens inre højere og højere:
du, du, du selv skulde jo leve!» Och där
de yttre intressena slappna, tar själfanalysen
vid; och den blir lätt till sjukdom. Gabriel
Gram längtar efter äktenskapet, »for aldrig
mere at blive alene med sig selv.» —
»Spei-let är ett uhyggeligt instrument.»

Garborg har i »Trætte mænd» gifvit
efter för behofvet att skrifva af sig sina
sekelslutsgrubblerier. När Gæthe en gång

i unga år plågades af själfmordstankar, skref
han »Werther». Resultatet påstås hafva
blifvit en formlig själfmordsepidemi bland
hans samtida; själf blef han som bekant
82 år gammal. Det är icke omöjligt, att
»Trætte mænd» med sina tre eller fyra
upplagor i Norge gifvit uppslaget till en
epidemi af mysticism — en epidemi, hvaraf
författaren själf efter operationens utförande
troligen står särdeles oanfäktad. »Den sag,
der ikke har tillkæmpet sig de taagede
hoveders sympati, har endnu ikke sejret»,
skrifver Bang någonstädes. Garborg har
med »Trætte mænd» vunnit äfven de dimmiga
hjärnorna och således fullständigt och de^
finitivt slagit igenom.

Hf.

Bonderomanen »Fred», hvars titel
gömmer en vemodig ironi, behandlar den norska
allmogereligiositeten. Den summa af idéer,
som är att finna på bottnen af hvarje
betydlig litterär produkt, kan här sammanfattas
i den gamla och enkla satsen: en orolig själ
kommer icke till ro. Han söker och finner
icke. Han når aldrig fram till ett sista
resultat. — Det är icke någon ny sanning;
men den är här med fint och moget
konstnärsskap öfverspunnen af en skildringens
bildväf, som ger lifvets fulla illusion.

I bred och episk ro flyter berättelsens
ström. Intrycket stiger och växer med
hvarje sida, buret af den djupa och
framsynta diktarblick, som af ett människoöde
gör någonting större och mera gripande än
blott och bart ett intressant fall; som låter
oss veta, att ett helt folklager färdas på
samma skumma vägar som den grubblande
bonde, hvilken är berättelsens hufvudperson.

Det är tydligt, att det är från sin
födelsebygd — Stavangertrakten — Garborg
har hämtat de intryck, ur hvilka denna
berättelse vuxit fram. Brandes säger om
naturen i dessa trakter att det är »ett af de
vildaste och ofruktbaraste kustlandskap i
Norden, en sann illustration till Dantes
helvete.» Vintern är ändlös. Fjällen hänga
hotande öfver människornas hufvud;
himmelen är oftare skymd än fri; hafvet vräker
svart och grönt. »Det är alla skiftningar
af svart: gråsvart, likkist-biåsvart, grönsvart.
— — Den gula renmossan står och lyser
underligt i denna dager, mattblekt rödt;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free