Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater. Scenens ironi. Några betraktelser om den dramatiska konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenens ironi.
143
centrera den dramatiska (själs)handlingen i
en enda situation.
Steget kan tagas och kommer helt visst
att tagas fullt ut. Det har nu så länge,
ända till leda predikats, att dramat är och
måste vara den strängaste, mest
konventio-nela af alla diktformer, att det kan vara
på tid att lossa på konventionalismen för
att se hur pass djupa rötter den verkligen
har. Och då tror jag det skall visa sig,
att de icke äro så särdeles djupa, utan att
vi äfven på teatern kunna komma lifvet
mycket mera intimt nära, mera in på lifvet
så att säga, än hvad man trott. Där och
ingen annanstädes ligger möjligheten för
dramatikens pånyttfödelse.
Konstnären. Men däri ligger också dess
konstnärliga svaghet, — där och ingen
annanstädes hafva vi att söka den innersta
orsaken till dess förfall.
Ty, låt oss betänka, — hvad mena vi
i allmänhet med skön konst. Är det icke
alltid en genframställning af ett eller annat
lifsfenomen med upphäfvande af det
oväsentliga, tillfälliga däri, ett försök att fästa
det flyktiga, föreviga det förgängliga.
Konsten är ett uttryck af människans
evighetslängtan, en kristallisation af det flytande
lifvet. Derför motsäger konsten sig själf, då
den söker gifva illusion just genom att taga
med det oväsentliga och tillfälliga. Dess
uppgift är icke att gifva människan illusion
af lifvet utan tvärtom att gifva henne den
illusionen, att hon står utom lifvet eller,
om ni så vill, utom dess växling och
mångfald, ansikte mot ansikte med det enskilda
och bestående.
Men på denna motsägelse är just den
dramatiska konsten bygd, i det den vill
återgifva lifvet med lifvet själft, människor
med människor, kött och blod med kött
och blod. Det är den konst, som arbetar
med det ur konstnärlig synpunkt minst
ideela råmaterialet, den sinnligaste,
påtagligaste och därför också efemeraste af alla
konster. Den är mera en efterhärmande
än en efterbildande konst. Öfverallt se vi
annars, hur konsten verkar och måste verka
med andra medel än själfva lifvet, hur den
så att säga består i ett lifsfenomens
öfverflyttande i ett annat material. I denna
öfverflyttning och därmed sammanhängande
bearbetning, som just möjliggör detaljernas,
mångfaldens uppgående i en starkt
understruken enhetlighet, biafsikternas underord-
nande under en genomförd hufvudtanke,
ligger själfva konstens berättigande, och
där-förutan vore den icke annat än en lifvet
härmande automat. Men liksom för barnet
en skickligt utförd automat är mera
tilldragande än ett strängt genomfördt konstverk,
så är också den dramatiska konsten ett
kulturens barndomssymtom. Och däri ligger
hemligheten af den tilldragande makt den
ännu utöfvar öfver de konstnärligt
ouppfostrade massorna.
Recensenten. Halt ett ögonblick! Du
synes mig här inveckla dig i en betänklig
motsägelse. Eller hur vill du, utgående från
dessa premisser, nöjaktigt förklara den
dramatiska konstens stora betydelse inom den
grekiska kulturen?
Konstnären. Jag medger, att detta kan
synas vara en motsägelse, men jag tror, att
vid närmare påseende motsägelsen skall
försvinna. Ty det är väl att märka, att
den dramatiska konsten i Grekland var en
starkt stiliserad konst, som skarpt markerade
sitt afstånd från det lefvande lifvet.
Endast så länge denna stilisering vidmakthölls
i hela sin stränghet, varade också dess
blomstringstid och höll den sig uppe på sin
relativt höga konstnivå. Men så snart den nedsteg
från koturnen till jämnhöjd med publiken,
från konstens nivå till lifvets, började dess
förfall.
I liknande riktning, ehuru verkande med
andra medel, går nog äfven en strömning
inom den nutida dramatiska konsten,
hvilken hittills fått sitt mest pregnanta och mest
fullödiga uttryck i det wagnerska
musikdramat. Dess sträfvan är att genom en
sammansmältning af de andra konsterna,
måleriet, plastiken, musiken, med den rent
dramatiska konsten åstadkomma en
helhetsverkan af intensivt konstnärlig art. Särskildt
beaktansvärd anser jag här vara den
tanken, att till musiken förlägga hela det inre
dramat, hvarom vår vän psykologen nyss
talade, och hvaråt den sceniska
framställningen endast kan gifva ett svagt och
ofullständigt uttryck. Ty därigenom äger den
öfverflyttning till annat material, den
bearbetning rum, som jag anser vara
kännetecknet på ali verklig konst.
Denna riktning anser jag därför vara
den, som för närvarande har mest framtid
för sig. Men huruvida den dock i ordets
fulla mening kan blifva en framtidskonst,
det synes mig ännu tvifvelaktigt. Jag tror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>