Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. Anteckningar ur gamla papper af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
elof tegnér.
gar från sin vapenbroder Arvid
Wittenberg ett bref till fru Margareta, »den
äller käraste fru och äller skönaste
dama». Vistelsen i Abo hade han i
godt minne och förblef hennes
»förobli-gerade knecht». Sina välönskningar
ville han inrymma i »tusende goda
stormhattar med goda dagar och nätter».
Onekligen en bild i tidehvarfvets stil!
Ar förgingo, innan Forbus återsåg
sitt fädernesland. Öfver sitt fälttåg
under »Hans Furstliga Nådes hertig
Be-rendts» befäl har han efterlämnat några
fragmentariska anteckningar, hvilka väl
visa, att i den tappre krigsbussens styfva
händer pennan passade mindre väl än
svärdet, men som dock ej sakna sin
åskådlighet. Han följde »hertig
Be-rendt» under fälttågen i Elsass och
Burgund samt i Rhentrakterna till norra
Schweiz 1637—38, och tog en
väsentlig del i en af dennes berömdaste
vapenbragder, öfverrumplingen af staden
Rheinfelden.
Själf berättar han, huru han i det
krigsråd, som föregick det afgörande
anfallet, utförligt och ifrigt tillstyrkt
detsamma i strid mot åtskilliga andra
högre officerares åsikt. Hans mening
blef segrande. »Ich bleib’ auf Forbusen
seine Meinung», förklarade en af
krigs-öfverstarne; och hertigen var af samma
tanke. Öfverrumplingen blef en lysande
seger, och hela det kejserliga
högkvarteret tillfångatogs. »Strax lupo
generalerna», berättar Forbus om de
kejserliga befälhafvarnes försök att undkomma,
»somma utan hatt, somma utan stöflar,
utan kragar utur staden och vardt så
hastigt uppväckta utur deras sömn».
De fientliga soldaterna kastade sina
gevär och bådo om kvarter: »bussarna»,
säger Forbus, »voro ifrige i första furian.
Därmed så ropade jag och sade, de skulle
ge kvarter, efter de var nok slagne ...
När nu fienden detta ropet af mig hörde,
församlade de sig några hundra omkring
mig och hofvo de mig upp i höjden, att
de kunde höra mig. Därmed stillade
detta sig.» — Hertigen tackade Forbus
efter stridens slut och förärade honom
tusen dukater, »hvarför jag», säger han,
»Hans Furstliga Nåde tackade,
gifvan-des Gud allsmäktig äran».
Från belägringen af Breisach, där
den ryktbare fältherren enligt Forbus
ord, »hade en stor dessein före»,
skickades denne med ett uppdrag till
svenska regeringen. Det var en anhållan
om förstärkning för hertigens
krigsföretag. Forbus kom till Sverige sent
på hösten 1638, nu en man med
stadgadt krigarerykte och med anspråk
på att få någon vedergällning, enligt
tidens sed, för tjänster, som han under
kriget gjort sitt fädernesland. Den
»hög-loflige kongl, förmyndareregeringen»,
som Forbus skyndade att uppvakta, var
ej så fort färdig med svaret till hertig
Bernhard; och medan den funderade på
saken, slutade den store krigaren sin
ärofulla bana på våren 1639.
Hans sändebud i Sverige hade dock
icke rest förgäfves.
»Eftersom den höglofiige regeringen
benådade mig med några gods uti
Finland», berättar Forbus, »befallte de mig,
att jag skulle som snarast draga dit och
bese godsen; sedan kunde jag komma
igen, så ville de affärda mig med godt
svar till H. Furstl. Nåde igen. Därmed
reste jag till Finland och besåg så mina
gods, som mig voro nådigt donerade.
Godsen behagade mig väl; och kom jag
så till min kära hustru. Hon behagade
mig tio gånger bättre. Därmed så talte
jag henne till, bad henne, om hon hade
lust taga emot en sådan smutsig, arm
kavaljer som jag vore, så ville jag lefva
och dö med henne. Hon var väl hård
uti begynnelsen; men dock lät hon som
en höflig och from dam öfvertala sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
