Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. Anteckningar ur gamla papper af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 elof tegnér.
»till dess man ser, huru och hvart det
vill med fransyska kriget». På samma
gång förmanar han honom att hålla sig
»väl eingezogen och intet hålla stort
sällskap eller umgänge med dem, som
dricka eller svärma.»
Men tiderna ändrades. Vestfaliska
freden gjorde verkligen slut på det
krigstillstånd, som många vant sig att
anse såsom normalt och permanent.
Det förefaller nästan, som om Forbus
hört till dessa, och som om han med
en viss saknad tänkt på den tid, som
nu gått till ända. I Februari 1651, då
Göran Horn fick en penningeremiss från
sin styffader, skref denne: »Här är nu
så dyr tid på penningar, att de snarast
sagdt äro intet att bekomma, sedan
kriget blef allt.* Där är mången
människa, som önskar till Gud, att det ginge
snart om igen . . . Där äro många, som
nu gå utan tjänst, som kriget har
tillförene ernährt». I ett följande bref
heter det: »Jag beder dig, att du ville vara
flitig uppå ditt studium, och att du blir
fix i latinska språket för allting, att du
med tiden kan tjäna Gud och
fäderneslandet, förty pennan gäller nu mer än
värjan!» —■ Äfven fru Margareta skref i
samma stil: »Efter nu fred är på alla
orter, Gud vare äran, så måste man
söka sin tillflykt hos Gud och boken.»
Men unge Göran Horn synes hafva
slagit dessa förmaningar i vädret, och
hans föräldrar befarade att han »lefde
i själfsvåld» och alldeles »förgät sitt
studio». Sin styffaders växlar kvitterade
han hos dennes kommissionärer; men
för öfrigt lät han sig icke afhöra. Från
Strassburg drog han till Holland och
där, i Amsterdam, syntes han för en tid
hafva blifvit bunden med osynliga band.
Styffadern använde sin myndighet, först
i mildare, sedan i strängare former. Han
lofvade att fortfarande sända växlar
antingen till Italien, Frankrike eller
Holland; men då skulle unga Göran också
vara flitig. »Du får intet komma hem
igen som Blöcher utur Mecklenburg,
som lät göra sig viss att storken var
talliener* och hälsade signor Antonio,
när han satt på sitt bo uti skyn». Längre
fram uttryckte han sin farhåga öfver
styfsonens förehafvanden i Amsterdam
på följande sätt: »Jag fruktar att du nu
är så fatt som en tjäderhanne, som
lockar, och när han är i leken, så är han
så förliebt, att han hvarken ser eller
hör.» Slutligen tröt tålamodet alldeles.
Efter upprepade stränga befallningar att
återvända hem, heter det: »Där så vore
att du denna min ordre icke ville följa,
så vill jag samt min k. hustru intet veta
af dig mer; ej häller kan dig mer på
oss förlåta . . . Vill du ställa dig
ohörsam, som du härtill gjort hafver, så
stånde du ditt eget äfventyr. Förty
våra medel äro icke nu mer så, att vi
kunna hålla dig i främmande land att
intet godt lära».
Så talade den faderliga
myndigheten, fogligare måhända, än man skulle
ha väntat af en gammal krigsbuss på
1600-talet. Men det moderliga bekymret
gaf sig luft i ett smärtans anskri och i
lidelsefullt straffande ord. Utan
medkänsla skall ingen läsa fru Margaretas
stränga bannbref till hennes förlorade
son (juli 1652): »Du har tagit dig före»,
skrifver hon, »att du nu i halftannat år
icke har skrifvit oss mera än ett bref,
och vi hafva icke visst, hvar i världen
du har varit. Vi ha skrifvit på alla
orter, och aldrig varit värda att få en
bokstaf igen; så jag väl klaga må, att
jag icke allenast är förgäten, utan slätt
föraktad af dig, där jag dock är din
moder och så svårt dig burit under mitt
Allt: slut.
Italienare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
