Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Med fågelfängare. Af Paul Rosenius. Med fem teckningar för »Ord och bild» af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med fågelfängare.
161
med vinterfåglars locktoner från
snötyngda snår.
Dig följer jag en dag i mina minnen.—
Det var i ferietiden före jul. Jag
satt och frukosterade i familjeskötet, då
jag hörde hans maning från gatan,
må-largesällernas hvisslingssignal. Jag smög
en blick ut genom fönstret och såg
hans vildmansfigur vanka förbi med ett
salongsgevär virtuosmässigt instucket
under ena armen. Slutligen kom jag
ifrån och skyndade ut.
Snön låg tjock sedan några dagar.
Luften var tämligen mild och himlen i
kanterna daggblå. Det skulle nog
komma mera snö.
Hej, ett sådant fågel väder!
Vi vandrade framåt med spänstiga
steg, fåordiga och förväntningsfulla. Vi
gingo förnämt förbi gråsparfvarne, som
ruggiga och spaka svärmade kring
gatornas spillning, och gåfvo i förbigående
vårt erkännande åt någon riktigt grannt
gul gulsparfhane, som skygg och
försiktig hoppade omkring bland sparfvarne
med högburet hufvud.
Vi voro snart uppe i Norra
promenaden. Där gingo på den tiden mera
sällan s. k. »korfvar», hvadan vi kände
oss som på eget område.
Vi styrde genast kurs på en utländsk
hyllebuske, som har stora klasar röda
bär. Vi mönstrade klasarne: det
fattades ett bär här och ett bär där; vi
tittade ned på marken: där låg ett och
annat bär.
— Ja, vi lägger väl ett par pinnar,
kommo vi öfverens. Min vän tog fram
limskinnet och vecklade] upp de båda
bladen, hvarvid limmet fräste och drogs
ut i långa, härliga trådar. — Det kan
alltid vara bra för domherrarne, tillade
min kamrat. Men vi hoppades, att det
var sidensvansar, som varit på hyllebären.
Borta vid »vångagömmarens» stuga
utanför »promenaden» stod en hög
gam-Ord och bild, 2:dra årg.
mal silfverpoppel, i hvars topp
sidensvansarne, då de funnos på platsen,
plägade sätta sig och smälta maten.
Dit vandrade därför i förening våra
blickar. Och verkligen satt där icke
en hel flock på ett halft tjog fåglar af
den rätta storleken, somliga hopkrupna
som nystan, andra sträckande på sig,
så att vi blefvo varse tofsarne.
Efterhand som vi kommo närmare, blef det
mera lif bland fåglarna, och vi fingo
höra deras egendomliga, dallrande, fint
metallklingande hvissling. Det behöfdes
icke mera vittnesbörd, det var
sidensvansar. Vi fingo med ens som eld i
kroppen, det dallrade i oss af fröjdfullt
hopp, och vi försäkrade hvarandra, mera
med miner än med ord, att nu skulle
vi allt »dra dem». Vi kommo öfverens
om att skjuta endast, om vi icke kunde
fånga dem. Lefvande eller döda således,
det var vår rofgiriga lösen.
Vi drogo oss därför undan ett stycke
för att lämna fåglarne i ro med sin
hyllebuske. Vi fördrefvo tiden med
att inspektera en liten grandunge. För
oss hade granar en särskild betydelse.
För oss voro de icke endast såsom för
vanligt folk, prydsamma barrträd. Vi
betraktade dem med en särskild, lystet
+ i
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
