- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
163

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Med fågelfängare. Af Paul Rosenius. Med fem teckningar för »Ord och bild» af Bruno Liljefors

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med fågelfängare.

163

vidare. Vi gingo in på kyrkogården,
uppför stora gången.

— Dörren är öppen, sade jag, men
skoflarne stå där. — Vi hade båda
våra ögon fästade på dödgräfvarskjulet
till vänster.

— Jaa, sa’ kamraten, men di går
här nock å luskar. Pass på bara. —
Salongsgeväret hölls så troget som
möjligt intill kroppen. För resten voro vi
dristiga som lejon.

Uppe i »runningen» delade vi oss.
Jag tog vänstra halfvan på mig,
kamraten den högra. Det gällde granarne

och ugglorna. Vi kände våra granar,
som vi kände våra fingrar.

Det var icke någon sak för
nybörjare just, detta med ugglorna.
Hornugglorna gick det väl an med, ty de
sutto huru som helst, ute på grenarne
ofta, så att man såg dem fristående
mot himlen. Och så sutto de vanligen
flera tillsammans. Men kattugglorna
sutto en och en, i det tätaste
granmörkret, vanligen tryckta intill stammen, och
deras färg, mörkare än hornugglornas,
var mera förvillande.

Jag hade ett par granar uppe i ena
hörnet af kyrkogården, på hvilka jag
litade som på guld. Jag kom fram till
en af dem, gick tyst och försiktigt, rundt

omkring, spände ögonen i den, följande
stammen från nedersta grenen till toppen,
spejande efter någon ojämnhet. Till
slut, just som jag skulle till att gå
därifrån, hade jag bilden af en uggla med
ens klar för mig. Hon satt på en af
de nedre grenarne. Dagsljuset belyste
nu ganska klart hennes strimmiga buk
och hennes mörka, hvälfda ögonringar.
Hon hade hufvudet fast riktadt mot mig,
ty hon hörde hvar jag var, men hon
såg mig icke, hur hon än ansträngde
sina stora ögon, som glänste svartblått
som judehår. De rödkantade
ögonlocken lyftes upp och fäldes ned i jämn
rytm. Hon såg ut som en, som har
svårt att hålla sig vaken i kyrkan. Ja,
det var en kattuggla, och det var ju
trefligt att få se den, men den lockade
just icke till skott.

När jag kom förbi en gammal
häng-ask, flög en fågel, knappt så stor som
en dufva, ur korgverket af dess
sam-manknollrade krona. Han flög med
mjuka, ljudlösä vingslag, i långa bukter
längs ligustrumhäckarne. Han satte sig
först i ett löfträd, men lämnade det
genast och dök in på nya kyrkogården,
där han stannade i en liten gran. Hej,
det var en pärluggla! Jag gick öfver
till min kamrat. Han gick och tittade
på innehållet af ett par »bussar». —

— Di ä’ gamla, — sade jag, frågande.

— Ja, svarade han, där va ingenting i
granen.

— Jag har hittat en pärluggla, sade
jag med min lugnaste ton.

— Aah, hvar ä’ han?

— Oppe i nyan. Kom!

Jag tog geväret, och vi vandrade
upp till den lilla granen, kommo i håll
för en hagelpatron, och jag brände af.
Ugglan föll.

Det är något våldsamt förebrående
och något vildt olyckligt i döende
ugglors beteende. Jag nästan ångrade min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free