Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från utställningsfältet i Chicago. Af Cecilia Wærn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från utställningsfältet i chicago.
hufvudporten och går ned mot »Grand
basin», råkar man formligen i ekstas
öfver hel verkan, samstämningen,
samarbetet i det hela. Byggnaderna äro
här alla i hög-renässans, rikt sirade med
kolonnader och kupoler —- med en del
färg på väggarne och taken innanför
kolonnaderna, men annars allt i hvitt,
som står obeskrifligt grannt mot den
klara amerikanska luften.
Proportionerna äro verkligen härligt vackra,
men det mest anmärkningsvärda är
dock samverkan. Hvarje byggnad eller
skulpturverk är ett ackord som leder
öfver till ett annat; härtill kommer att
höjden på hufvudgesimsen är öfverallt
densamma, och att en ståtlig dubbel
kolonnad, som tjänar till att
sammanbinda två af hufvudbyggnaderna, reser
sig på kajen mellan hufvudbassängen
och hafvet eller det som verkar som
hafvet — den stora insjön. Det hela
kan ej liknas vid annat än en ideal
hamn af Claude Lorrain. Största
erkännandet härvidlag tillkommer
landskapsarkitekten m:r Olmstead, som
uppgjort planen för det hela.
Trakten kring hufvudbassängen är
också befriad från de täcka
småbygg-naderna, som på många ställen göra
sitt bästa för att skämma det hela. En
världsutställning är och blir nu en gång
för alla en sammansättning af mångt
och mycket, och man kan veta, att det
tarfliga elementet inte kommer att
saknas i Chicago. Den heter icke »The
world’s fair» för intet. Det blir den
största, mest skriande, mest bullersamma,
dammigaste, outhärdligaste marknad,
som någonsin funnits, och man kan redan
se det på alla de små tempel för reklam
och nyfikenhet, som öfverallt visa sig —
en del tyvärr i närheten af den ädla
grekiska konstutställningsbyggnaden. Men
kring hufvudbassängen finns det helt
enkelt icke plats för dem, så
omsorgsfullt är det hela komponeradt, och där
är också verkan storartad. Någon
själfständighet i byggnadsstil får man
naturligtvis icke vänta sig — därtill har
man ännu en alltför vidskeplig
beundran för lärdomarne från École des
Beaux-Arts och för allt man sett i
Europa, som där är erkändt vackert.
Och man kan tillägga, att ännu är icke
stunden kommen för något försök till
själfständighet i stor skala. I Paris
kunde man skapa något nytt af järn,
glas och terracotta. I Amerika äro
ännu de bästa krafterna så helt intagna
af beundran för det gamla, hos hvilket
de gått i skola, publiken ännu så
ouppfostrad, att det enda rätta eller möjliga
tyckes dem allt fortfarande vara att
söka i denna skola, där de åtminstone
lära sig att uppskatta sådana saker som
välgörande proportioner, vackra linier,
klar konstnärlig tanke med värme, lif
och fantasi i uppfattningen. Af detta
finns det mycket i Chicago, men mest
af allt dock samverkans skönhet. Denna
slår desto mera an, som det finns så litet
däraf för öfrigt i Amerika, och
pessimisterna alltid äro färdiga att påstå,
att den icke kan finnas där, att den
betingar ett instinktlikt behof hos
massan och ett savoir faire hos konstnärerna,
som endast äro frukten af gammal
kultur. Men i Chicago ha konstnärerna
åtminstone visat, att de icke sakna
monumentalt sinne, om de blott få tillfälle
att lägga det i dagen; och hvad
folket vidkommer, så — hvem vet, hvilka
följder lärdomarne från
utställningsfältet kunna komma att få?
Läraktigheten är stark i Amerika, när den
blott en gång kommer sig för med att
vakna.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
