Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konst. Målningskonsten i 19:de seklet. Af Georg Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
målningskonsten i i 9 ide seklet. i 9 i
dess tillvaro, dess utveckling och dess
upplösning; denna konst vill likaså själf-lös
eröfra henne med ögat». Därmed var i
det väsentliga traditionen öfvervunnen,
friheten tillkämpad, konsten en fulländad realism.
Blott på en punkt voro dessa realister ännu
bundna af traditionen: i färgåskådningen.
Seklets måleri hade börjat med
klassicismens färglöshet. Steg för steg arbetade
det sig fram till kolorit efter gamla mönster.
Man imiterade efter hvart annat alla de gamla
koloristerna i de nya muséerna, tills man
äfven här lärde sig att bryta med traditionerna
och blef modern friluftsmålare. Det är
fransmannen Manet som utsäger »det
afgörande slutordet i den moderna konstens stora
befrielsekamp ».
Och nu andades konsten fritt och kunde
ostördt hängifva sig åt sin stora uppgift: »att
skildra lifvet» (»Lifvets målare» är titeln
på den tredje afdelningen i författarens
arbete) — att gifva en sann och oförskönad
afbild af den omgifvande naturen och
samtiden och, märk väl, därmed äfven bli
»historiemålare» på det enda möjliga och äkta
sättet. Ty förgångna tiders historia kan
man aldrig troget skildra, den står fjärran
och främmande för en, —- därföre är
»historiemåleri» i gammaldags mening strängt
taget en motsägelse. Skildrar man däremot
ärligt och samvetsgrannt sig själf och sin egen
tid, hvilken man känner, blir man en äkta
historiker i eftervärldens ögon.
Men seklets konstutvecklig har märkligt
nog ännu en fas. Ur denna i öfvervägande
grad realistiska konst utvecklar sig en ny
— idealism, icke en »schablon-idealism»,
sådan som i seklets början företräddes af
David, Ingres, Cabanel, Cornelius, Kaulbach,
utan en äkta. Lifvets studium tillförde
fantasien ny näring och gaf konstnären medel
i hand att ge full realitet åt sin fantasis
drömbilder. Realismen, som sökte återge
ett stycke natur med största möjliga
objektivitet, aflöstes af impressionismen, som
gjorde allt beroende af konstnärens intryck
(impression) utaf naturfenomenen och lät
hans temperavient komma fria e till tals.
Och så släppte man de yttre intrycken för
att själfständigt utarbeta de inre. »Manet
och hans anhängare eröfrade världen, men
denna var grå och enformig. De mest
raffinerade koloristiska fantasier och de mest
fantastiska visioner i själen, färgens och
tankens mysticism står för det närvarande
i intressets medelpunkt. Frihetens princip
har segrat öfver reglerna. Allt är
välkommet, så snart blott ett konstnärligt
temperament däri ger sig ett uttryck ... De nya
idealisterna hafva i den fria, rent
poetiskt-symfoniska bearbetningen af koloristiska
värden funnit ett omätligt experimental-fält».
Äfven häri ha engelsmännen tidigast
tagit initiativet, med Rosetti,
nyprærafae-literna och Whistler. Fransmännen och
tyskarne ha följt efter med Puvis de
Chavannes, Gustave Moreau och Cazin, Boecklin
och Max Klinger m. fl.
Så långt författaren. —
Onekligen låter det historiska förloppet,
sålunda sedt, ordna sig med en viss klarhet
till en fortgående »utveckling» — kanske så
mycket lättare just därföre att synpunkten
är, som vi mena, tämligen ensidig.
Denna ensidighet anges redan i
författarens stora, allt behärskande antites
»tradition och frihet». Det konstnärliga
subjektets »frihet» från traditionens band är det
högsta begreppet och det, som anger normen
för utvecklingen. Ett bra negativt begrepp,
kan man tycka, som högsta värdemätare och
som det egentliga kriteriet på äkta konst.
Man märker denna negativt radikala
uppfattnings svaghet eller skefhet bäst i de
kapitel, som författaren hunnit att i det nu
utkomna första häftet i detalj utarbeta, och
som skildra det föregående seklets slut och
det nyas början. Man märker det i den
öfverdrifna betydelse han ger åt den
genialiske och rikt anlagde, men sönderrifne och
mer än excentriske spanjoren Goya, såsom
den store och egentligen ende afgjorde
föregångaren på kontinenten till den riktigt
moderna konsten. »Goya», säger förf., »betyder
den moderna andens framträdande, hvilken
börjar tvifla på allt, som hittills vördats.
Goya är i hela sitt väsen en modern
människa, en orolig, feberaktig ande, nervös som
en dekadent, temperament ut i
fingerspetsarna. Han förnekar allt, tror ingenting,
förtviflar om allt, till och med om den frid
och frihet, som han dock så ifrigt önskar.»
En sällsam apostel, kan man tycka, för en
stor sak och för en konst med framtid!
Man märker det i hans uppfattning af
den klassicism, hvarmed det ig:de seklets
konst börjar.
Med slående skärpa uppvisar förf.
motsägelsen däri, att det nya Europas
konstnärer satte sin högsta ära uti att glömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
