Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukshernn.
dess betjänten tillkännagaf att
kvällsbordet stod dukadt. Då tvärtystnade
han med ens och steg ut i matsalen
lika lugn och stilla, som om ingenting
händt — och persen var öfver. Han
prisade till och med den goda
laxöringen.
Många människor ville han
emellertid alltid se omkring sig och på hans
födelsedag flammade om aftonen
marschaller i trädgårdens allé af mörka
kastanjer. På en i det fria särskildt
uppförd teater spelades lustiga pjeser,
och gamle Storm från soldattorpet slog
sina stela trumhvirflar, medan
salutka-nonernas hackhosta hördes från kullen.
Väl klagade gärna hans tunga öfver de
summor, som svaldes af hans stora
hushåll, där de många jungfrurna sprungo
hvarann i vägen, men i den mest
förborgade vrån af hans hjärta låg en
hemlig belåtenhet med allt detta sus
och dus, som fyllde hans rum med
tobaksmoln och vinångor. Hans klagan
var endast en omedveten förklädnad
kring hans stolthet öfver sin ställning
och öfver de plikter, som han ansåg
förenade med denna. I hans fars dagar
hade där druckits ännu djupare ur
glasen, och så snart en gäst anlände, skulle
han då släpas in i salen och drickas
under bordet, såsom gästfriheten
fordrade den tiden. Det fanns knapt någon
herreman af den äldre stammen, som
icke i detta hus en eller annan gång
blifvit buren till sängs. Så var där icke
nu, men bruksherrn satte en ära i att
kunna tala för sina viner, och han hade
olika sorter för olika gäster. Några
unnade han på sin höjd det sämsta, och
när prästerna kommo till husförhör, fanns
där icke annat på bordet än ett par
bespottande och stoiska ölbuteljer.
Med satanisk fröjd slungade han
prästerna sitt fritänkeri rätt i ansiktet.
Skulle de ha ett nytt tak på kommi-
nisterbostället eller bara nya ramar i
sina fönster, svarade han på stämman ett
obönhörligt nej, och detta gjorde dem
endast dubbelt artiga och beroende. Det
var icke heller lätt för en fattig
komminister, när han i sin svarta långrock
och sina plattnästa stöflar satt vid det
furstliga herresätets bord, att ej
småleende gå in på mycket, som sedan
uppe på det tysta gästrummet stack
hans samvete som en tagg.
Däremot slog bruksherrn upp sin
dyraste constantia så snart han fick
besök af bror Karl, som också var
enkling men bodde i hufvudstaden. Bror
Karl satt där elegant och modern som
en yngling med pitschaft, pösande
uppstående ärmar och den blå frackens
kolossala krage högt i nacken.
Signet-ringen bar han på venstra tummen.
Den breda svarta halsduken var stramt
lindad om halsen och det fina hvita
håret kammadt i bucklor vid tinningarna.
Bröderna voro stela och otillgängliga
mot hvarandra och ändå så hjärtligt
roade, ty gällde det mat och drick och
fågeljakt, fanns ingen djupare kännare än
bror Karl. Men där låg också gränsen,
ty om bror Karl, som dock hade
hälften i egendomen, vågade sig in på några
tankar om bruksrörelse och
landthushållning, då blef bruksherrn etter
rasande. Kanske bror Karl förstod
sådant! Hvad visste han om konjunkturer
och det eller det lagret i England!
Prat, bara prat! Ett år hade han som
ung försökt att sköta bruket, men i
arkivet fans från det året intet annat än
en kvittens på återskickade tombuteljer.
Tre gånger hade bruksherrn blifvit
enkling, den spjufvern, och hvar gång
en af hans hustrur somnade hän,
stannade han det blåbetsade pendeluret i
salongen. När sedan efter någon tid
de båda systrarna märkte, att han åter
i ali tysthet tummade lod och visare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
