Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bruksherrn.
209
åtbörder, att hon, min själ, ingenting
visste om sådana ting. Apotekarens
lärling och pigan från gästgifvaregården
hade nyfikna och tigande också följt
med, och där stodo de nu alla sex rundt
kibitkan och de rykande hästarne.
•—- Godt! brummade bruksherrn
häftigt. Kör, Karlsson!
Han förstod att bror Karl helt
enkelt hade narrat honom, och i snöyran
nästa morgon talade hela staden om
bruksherrns senaste Eriksgata.
Men åren gråmenade småningom
hans fina ansikte, och summorna i
hufvudboken ville aldrig väga jämnt. En
riddersman, som hellre skulle mottagit
tiggarstafven än en fläck på sin ära,
hade han som penningeman det enda
lilla felet att aldrig kunna handskas med
penningar. Mannen, som befallande dock
snart skulle sätta sig på hans nötta
kontorsstol, stod redan vid hans sida. leke
var det någon af hans nu vuxna söner,
de båda officerarne, som endast kommo
dit ut ibland för att ligga och läsa
franska romanböcker. Nej, mannen var en
gleshårig smedson med spetsig näsa och
kloka små plirande ögon. Redan som
bokhållare gjorde han sig strax
oumbärlig och visste att förvandla den gamle
inspektören till ett odugligt inventarium,
som allestädes var i vägen. Snart köpte
han sig på lån in i egendomen, ombyggde
smedjorna och lät åt sig på kullen
uppföra ett plankslott med torn, som de
förbiresande togo för själfva herrgården.
Den nästan åttiosexårige bruksherrn
hade endast kvar en liten del i det hela
och det på skuld. Alltså ägde han icke
heller den. Han ägde intet. Han var
endast ett hederligt namn, hvilket hade
kredit och därför hissades som flagga.
Han var ett odugligt och viljelöst barn,
där han varit konung. Hans rike hade
blifvit republik, och statsformen kallades
aktiebolag. Så snart han själf gjorde
Ord och bi!d, 2:dra c.rg.
en försäljning, misslyckades han, och
hela hans verksamhet blef att skrifva
under. Han var en docka, som
skickades kring på middagar, men hans
af-söndrade värld hade blåsts bort, hade
blifvit en oregelbunden besynnerlig figur
utan medelpunkt. Det tusenarmade
väsen, hvars hufvud han hade varit, hade
fått en mängd främmande småhufvud,
hvilka ibland drogo sig in i kroppen
och gjorde sig osynliga som på en
sköldpadda. Men vanan att vörda honom
var ännu så stor, att ingen förändring
märktes till det yttre. Vid
middagsbordet skonade han lika litet sin nye
herre som någon annan, och han
tilltalade honom endast med namnet.
— Olsson talar om arbete, sade han.
Godt! Tidens mål är arbete, och
arbetets mål är pengar, och pengarnes mål
är att åter utveckla arbetet. Godt!
Har någonsin världen hört en armare
och uslare filosofi uttutas som ett
århundrades lösen! Hvaba? Fy tusan
plåtar! Det är min fåfänga, att jag inte
duger för Olssons tid.
Så kom bruksherrns sista födelsedag,
och bror Karl hade tagit med sig én
protokollssekreterare, som också var en
djupsinnig gastronom. Vid bordet blef
bror Karl upprymd och berättade om
hur han som ung kvällen fore slaget
vid Austerlitz ankommit till österrikarnes
läger med ett bref från svenska
regeringen. Aldrig hade han hört några
skryta som de. Vinet hade sprutat och
korkarne smällt. Nu hade de
korsika-naren på klingan. Men han berättade
också om dagen efter, om den vilda
skräckfyllda flykten, då han själf kastade
sig på en häst och erfor en outplånlig
förnimmelse af att något mer än mänskligt,
något öfvernaturligt förde den gråklädde
lille segraren öfver Europas slagfält.
Bruksherrns hoptorkade ansikte, som
redan nästan var en död mans, färgades
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
