Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gamle lotsen berättar. Af —ed—. Med fem teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamle lotsen berättar.
213
»Jag vet inte, hur hon kom dit, där hon låg,
vet bara, att hjärtat i barmen
klack till på mig, när jag i mörkret såg,
att hon höll ett barnkräk på armen.
Men så kom en brottsjö och lyfte oss opp
och vräkte oss famnslångt från skutan,
och vända tillbaka igen, det var stopp! —
vi fick fara, den tredje förutan.
»Ni kan tro, att vi sölade inte hem,
det gick undan att då komma öfver,
och att Karin genast tog vård om dem
som bärgats, ej sägas behöfver!
Vi såg att de voro vid lif — ja och sen
sa’ jag till kamraterna alla:
*Vi tar väl ett tittande utåt igen!»
Och de nicka’ och lät mig befalla.
»Nu var vi i tagen, och vi bröto fram
så båten låg halft under vatten;
men när vi nått platsen, där skeppets stam
stött på i den kolsvarta natten,
ja, då var den borta; där nyss den låg
på den hvassa klippan och rände,
där nu några trasiga spillror man såg
och så sjön, som himmelshögt brände.
»När vi kom tillbaks från vår andra färd,
satt Karin vid fållbänkens sida,
och blekt på vår grofva hufvudgärd
såg jag kvinnans hufvud sig vrida.
Hon yrade, stackarn! men barnet det sof
så rart och rödblommigt att skåda,
så jag hviska’ till Karin: ’Gud vare lof,
att en kunde bärga dem båda!’
»Mot morron mojnade stormen ut,
och vinden på söder sig vände,
men sjön gick hög och svår som förut,
och grönhvit mot Hakskären brände.
Mot midda’n vräktes ett lik i land,
en mörklagd karl, stor och ståtlig —
med Karins hjälp fick jag opp’en på strand—
men vår glömska var oförlåtlig!
För vi glömde dörrn, när Karin sprang ut,
och nu stod den sjuka vid liket! —
först teg hon — gaf sen opp ett rop till slut,
och aldrig vi glömde det skriket!
Hon kasta’ sig ner och slog armarne fast
kring halsen på honom, som somnat,
och jag kan väl tänka, att hjärtat brast,
för lifvet — det var och blef domnadt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
