Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. H. Taine. Af Hellen Lindgren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h. taine.
225
paroxysmer, och koloristiska utsväfningar
och en blomsterskörd af glänsande bilder och
talande retoriska figurer kunna trängas i
samma mening hos denne skönhetsföraktande
skönhetsälskare.
Det är som om han själf hade en öppen
kritisk blick för de två sidorna i sin
karaktär, den personliga och den opersonliga.
Vi märka lätt Taines svårighet att förmäla
det allsidiga diktarlynnet och vetenskapliga
lynnet med karaktärens brusande kraft och
därmed följande ensidighet. I jämförelsen
mellan Goethe och Byron kommer konflikten
mellan dessa två synpunkter fram. Det heter
om den förre, att han upptäckt, att
öfverallt, hvarest lif förekommer, där finns också
skönhet, om också lifvet är besliale et
mani-aque. »Ju mer man betraktar naturen, dess
mer finner man henne gudomlig äfven i
hennes klippor och plantor.» Goethe hyllas så, att
vi redan börja misstänka, att dennes
mångsidighet, den universela sympatien hos honom, är
Taines stora kärlek, men när talet kommer på
Byron, blir det åter han, upprorsanden,
karaktären, som får priset och blir den öfverlägsne
och, märkvärdigt nog, just genom sin
begränsning. Goethes Faust är nu »en tysk
karaktär» d. v. s. ingen karaktär alis. Vid
sidan af Faust »hvilken karaktär hos
Manfred!» »Han har fördjupat sig i
alkemisti-ska konster, men det är ej af alkemistisk
nyfikenhet utan på grund af sin djärfhet
som upprorsman.»
Samma strid mellan ett allsidigt
vetenskapligt intresse, som ej vet af några ideal
och någon personlig värdering, och individens
behof att vara sig själf och ha en personlig
förkärlek framträder i studien öfver Walter
Scott på det ställe vi redan citerat. Det
innehåller en förkastelsedom öfver den
arkeologiska romanen såsom ej nog objektivt
trogen. Han börjar med att visa oss, att
historisk tidstrohet vill säga att verkligen
reproducera tiden så som den var och
ej sådan den, sedd genom vårt synglas,
synes hafva varit och slutar med att säga,
att ali arkeologisk roman är omöjlig. Det
är en falsk genre, emedan vi blott kunna
uppfatta och förstå det samtidiga, det
moderna. Vi känna oss böjda att häremot
fråga, hvarför objektiviteten skall behöfva
drifvas till sådan ytterlighet och fråga, om då
ens den möderne skildraren ser så rätt.
Det ser ut som om objektiviteten vore så
nödvändig, att just därför blott subjektivi-
Ord och bild, 2:dra årg.
teten finge yttrandefrihet. Eget är att se,
att Brandes, som har klar blick för Taines
systematiska felgrepp, hyllar samma sats.
Om Taine visar ett vacklande och har
gjort ett misstag, består detta misstag ej
däri, att han infört analysen på det
psykologiska området eller däri, att han väpnad
med filosofisk induktion samlat fakta och ur
dessa fakta dragit slutsatser, ty dessa
slutsatser äro ofta nog förvånansvärdt träffande,
tack vare denna samling af fakta. Nu när
den naturalistiska skolans vedersakare äro
så skarpsynta i att upptäcka bristerna i ali
verklighetsanalys, är det ej öfverflödigt att
göra detta gällande. Men Taine har ej
velat ge analysen den begränsning, den
måste äga, han har ej velat medgifva, att den
kan intaga en underordnad plats bredvid den
personliga uppfattningen. Han vill ej
erkänna, att förståndets och fantasiens syften
äro af olika art och omfatta olika områden.
Dock torde detta lämpligen böra behandlas
i sammanhang med hans system.
II.
I sin bok De Vintelligence gör Taine hela
själslifvet till en historia om sensationerna,
sinnesintrycken, och deras sammansättningar.
Boken är snillrik, då den öfverallt ger oss
själshändelser, fakta, och därigenom återför
psykologien från sväfvande ordförklaringar
till fast mark. Redan i skriften Nittonde
århundradets franska filosofer yrkar Taine
på denna förklaring ur fakta. Hvad är
orsaksförhållandet? frågar han här. Det är
ett samband mellan två fakta, ingenting
annat. Orsaken är ett faktum, verkan ett
annat. Vi känna t. ex. att värme och
kroppars utvidgning följas åt: värmen är ett
faktum och utvidgningen ett annat.
Sambandet mellan dessa är konstant, hvarför
vi tala om ett orsaksförhållande. Till följd
häraf förvisar Taine ur psykologien alla
sådana krafter som personlighet, medvetande,
vilja. Det är tomma ord. Viljan t. ex.
är helt enkelt sambandet mellan två fakta:
det faktiska förhållandet är, att, när en
verklighet, som förefaller eftersträfvansvärd,
finnes, så visar sig impuls till handling, begär,
vilja. Viljan är helt enkelt idéen om ett
eftersträfvansvärdt godt. Det blir alltså
enligt Taines förklaring ett på prick beräkneligt,
förutbestämdt nödvändigt samband mellan det
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
