- Project Runeberg -  Ord och Bild / Andra årgången. 1893 /
228

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. H. Taine. Af Hellen Lindgren - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

hellen lindgren.

försvinner, innan receptet tillvaratagits. Att
vara en försvinnande naturprodukt, som
faller inom ett människolifs trånga gränser,
är människolott, och häri ligger en del af
svårigheten att lösa ett mänskligt problem.
Det är icke som med ett matematiskt, där
allt är gifvet och säkert och beviset
utföres på grund af gifna fakta. Beviset kan
icke ske med samma säkerhet, som när vi
säga: två gånger två är fyra, därför att vi
här icke äro säkra på, att vi verkligen hafva
fakta med samma säkerhet som två gånger
två. Det är likväl detta Taine vill påstå.
Han fattar problemet lika enkelt som ett
matematiskt bevis.

Men individernas natur är oberäknelig,
äfven därför att deras sammansättning är
så ytterligt mångfaldig och växlande. Det
är, som vi ha sagt, svårt att samla fakta:
induktionen är svår, men äfven
analogibeviset, beviset genom likartade fall, är
svårt för individernas del. Vår närmaste
vän, om hvilken vi känna snart sagdt hvart
drag i hans lif, är i många fall en okänd
storhet för oss, om vi endast bedöma honom
genom analogien med andra. Det fordras för
att sätta sig in i mänskliga förhållanden en
förmåga af sympati, den gissningsförmåga,
som vi kalla känsla och fantasi. När en
människa af stor mångsidighet, hvars natur
sammanfattar ett helt litet världsallt, en
mikrokosm, som de gamle sade, anlägger
sympatiens genomskådande fjärrglas för att
uppfatta en annan individ, då blir plötsligt
ljust, hvad förut varit dunkelt, och detta är
kritikens supplement. Taine har fantasiens
öfverblick, den kännande varelsens nyckel
till själarna, utan att vilja erkänna detta.
Däri, att han blott tror på sig själf som
förståndsmänniska, ligger hans svaghet, och det
har varit en allmän villfarelse för den
naturalistiska kritiken detta att underkänna
fantasiens skarpsynthet. Däri ligger då också
det egendomliga i att dessa skriftställare
ofta ge intryck af, att deras förståndssystem
tvingar andens fria lif, Taine hör till dem,
som vilja vara en hjärna, som vilja höra
till dem, som Gautier kallade les cérébraux:
hjärnmänniskorna, medan han dock till sin
natur är lika mycket diktare som tänkare.
Så ofta som Taine talat ur systemets
synpunkt, har han uppfattat världen som en
stor fabriksmaskin för tillverkande af
människor efter gifna mönster.

Hans metod är icke oriktig men ofull-

ständig: han vill ej se, att han genom att
bilda formler och regler ej kommer åt den
stora tillfällighet och det stora
undantag, som kallas människa. Människan är
ett bevis på regeln men öfverskjuter den
tillika. Det allmänna omdömet uttrycker
ej hela den mångfald, som varelsen
erbjuder. Människan är en blandning af typer.
Människans förmåga att upptaga intryck är
obegränsad, hennes förmåga att modifiera
sig nästan oändlig. Den oändliga rikedomen
af sammansättningsdelar ligger utanför
analogien. Det är individernas i oändlighet
växlande sammansättning, de otaliga
inflytanden, som bestämma dem, den mångfald
af situationer, som kringspinna dem som ett
nät, som gör deras skara så brokig och så
outgrundlig. Det är icke fråga om, att man
icke kan ge vissa grofva regler för deras
uppförande eller ge den allmänna ramen
för dem. Men så mångfaldiga äro de
faktorer, som bilda en själsstämning, så ensamma
i sitt slag stå människorna som
naturprodukter, att vi ej kunna fånga dem i någon
själskemis formler.

Intressant är det då också att se, till
hvilken roll Taine vill inskränka den personliga
uppfattningen, emedan häri ligger nära nog
hela förklaringen på naturalismens
ensidighet. Han återkommer ofta nog till detta
ämne, som tydligen för honom har en
lockande makt.

Hvad är då fantasien för Taine och
känslouppfattningen som kritisk förmåga?
Han sysselsätter sig ofta med olikheten
mellan den målande stil, som tänker i
bilder, och den matematiskt beräknande. Den
senare behandlar ordet som en siffra och
ett instrument för afvägande af proportioner
och beräknande af sammansättningsdelar:
man räknar med orden som med siffror af
olika valör, språket blir en algebra, man
finner pius och minus i en karaktär som i
en ekvation och håller egenskaperna emot
hvarandra, som om det gällde att upprätta
en balans, att uträkna ett saldo.

När nu fantasien kommer till, gå
idéerna på bal, som Taine säger. Räkningen
går hastigare, hopsummeringen af egenskaper
fortare, man hoppar öfver mellanleden och
hinner slutsatsen i ett tag. Han uttrycker
skillnaden ungefär så som skillnaden mellan
en person, som stafvar, och en, som är van
att läsa. Men klart är, att det fattas något
i denna beskrifning. Fantasien blir ej upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free