Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. En återblick på säsongen. Gästspelen. Af Emil Grandinson. Med sex porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en återblick på säsongen. gästspelen.
235
ligare. Och denna publik har under den
gångna vintern haft ett par tillfällen att
uttala sig ganska tydligt, tillfällen som den
tagit i akt. Ett sådant var, då på initiativ
af herr Emil Hillberg Echegarays »Helgon
eller vansinnig» gafs på operan för utsåldt
hus, för att sedan tagas upp på k.
dramatiska teatern. På samma sätt var det, när
fru Håkanson och herr Svennberg uppträdde
som gäster på Vasateatern. Jag vädjar till
dem, som voro närvarande i teatersalongerna
under dessa aftnar och frågar: låg det ej i
luften, att publiken kände och insåg, att
detta, som mötte dem på en privat soaré
och vid ett gästspel af ett par
»landsortsartister», var något, som vi saknade vid vår
förnämsta scen? Mig föreföll det, som om
det legat ett demonstrativt allvar i de lugna,
kraftiga, mättade applåderna, som om de
upprepade inropningarna haft mer än
vanligt att betyda. Och dock är det ej om
spelet jag nu talar. Fru Håkansons Anna
Hjelm var en genialisk prestation, framförd
med ett herravälde öfver medlen, en
rikedom i skalan, hvilka hon genom arbete
vunnit, sedan hon senast uppträdde i
Stockholm, och som ställa henne främst bland
svenska skådespelerskor, men för öfrigt har
k. dramatiska teatern intet att frukta
härutinnan. Ty goda förmågor finnas äfven där, om
de blott alla blefve använda och rätt använda.
Nej, det var styckenas halt och karaktär,
det var det konstnärliga allvaret och
mångsidigheten i en ärlig sträfvan, som kom oss
att säga: detta är hvad vi behöfva, gif oss
det! Låt oss slippa den förödmjukelsen att
ur teaternotiser i tidningar från Köpenhamn,
Kristiania, Helsingfors och kontinenten hämta
ali vår kännedom om samtida dramatik,
utom lustspelen från Casino,
Berliner-tea-ter och Palais royal, som vi få se
uppförda. Vi tro ej att »Helgon eller
vansinnig» och »Kung Midas» äro några
enastående snilleverk, begära ej, att just dessa stycken
skulle stå på dramatiska teaterns spellista,
men de äro bland många andra allvarligt
menade, hafva något att säga oss, något som
vi sedan kunna fundera på och utbyta
tankar om, något helt annat än att »kamrater
emellan är allt sådant totalt egalt». Hvad
vill då denna del af publiken se? Den
vill dels följa med sin tid, se på vår
nationela scen de nyheter, som låta tala om
sig på andra scener, den vill se mera af
Su-dermann än »Ära», — både »Sodoms under-
gång» och »Hemmet» äro gifna på flera håll
inom Skandinavien ■—, den skulle gärna hafva
sett »Tofslärkan», den vill göra närmare
bekantskap än hörsagens med det unga
Tysklands mest omtalade dramaturg Gerhart
Hauptmann, —• hvars »Professor Crampton»
och »Ensamma människor» gifvits med god
framgång i Helsingfors —, kanske äfven med
belgaren Mæterlinck, den skulle vara
intresserad af en profbit på de nya franska alster,
som taga steget fullt ut till den återgång till
mysterium, som ligger i tiden, den begär
flera prof på den riktning, som i Echegaray
och Giacosa har sina sydländskt eldiga
representanter. Dels vill den återfinna
gamla bekanta, Shakespeare, Moliére,
Holberg, Goldoni, Ibsen (En folkfiende,
Dockhemmet, De ungas förbund), Anzengruber.
Och så för resten gärna svenska och
utländska lustspel, som ej alltför tydligt ingå
i Södra teaterns repertoar och i de flesta
fall där spelas — bättre.
Jag nämde Moliére, och åter hör jag,
huru man svarar mig: Men af Moliére hafva
ju tre stycken gifvits; är det ej nog för
ett spelår? Jo, för visso kan det vara nog,
och jag erkänner med glädje, att han fått vara
med, men af dessa var ju »Den
inbillningssjuke» från i fjor och »Den girige» kom i
sammanhang med herr Almlöfs gästspel.
Men långt hellre icke spela Moliére än
gifva honom ett sådant utförande, som nu
kom »Den girige» till del. Det finnes för
närvarande ingen hufvudstad, där en sådan
uppsättning, d. v. s. en sådan brist på
kännedom om och känsla för den tradition,
enligt hvilken Moliéres arbeten måste spelas,
skulle få göra sig gällande utan reservation
från publikens sida. Fröken Behrens vet
af naturen eller har fått lära sig, huru dessa
repliker skola sägas, men af den ärade
gästens öfriga medspelande var det ingen,
som röjde den minsta misstanke om att
detta var en annan sorts komedi än
»Civilklädd» och »Arfskiftet». Till och med
fröken Åhlander tycktes känna sig alldeles
bortkommen som molièresk »femme
d’intri-gue». Herr Hedlunds blandning af svensk
bonddräng och Stockholmsgamin i La Fleches
roll, var ej mera lik den figuren, som den bör
framställas, än den liknade en idealisk Hamlet
eller Maria Stuart. Ansvaret härför drabbar
ej herr Hedlund; en så pass ung
skådespelare är ej skyldig att för en birolls skull
bedrifva de omfattande studier, som allena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
