Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. En återblick på säsongen. Gästspelen. Af Emil Grandinson. Med sex porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
ejiil grandinson.
göra skicklig härtill, det skulle drabba den
sceniska instruktören, om en sådan funnes!
Huru den ärade gästen »tyckte om sig» i
denna omgifning med minnet af Betty
Alm-löfs Frosine och Norrbys La Fleche, vet
jag ej; det har nog en icke-konstnär svårt
att sätta sig in i.
Men Scapins skälmstycken, det var mera
ett drag i den riktning, hvars talan jag för, och
titelrollen gafs så väl, var ett lyckligt
resultat af en så ärlig konstnärlig sträfvan, att
det bladet är ett af de vackraste i teaterns
minnesbok från det gångna året. En
annan ansats till något bättre var upptagandet
af »Emilia Galotti», hvarvid fru Fahlman
hade ett alltför sällspordt tillfälle att visa,
att hon är en artist, som mäktar stora
saker, men för öfrigt stannade det vid
ansatsen. Rollerna voro i olämpliga händer,
och utförandet i sin helhet visade frånvaron
af den ledande handen, som leder efter hvad
studier och erfarenhet lärt i »sann och hög
konstnärlig anda».
Men denna andas talan föres ej heller af
den stora publiken, och dess fordringar vill
teaterns styrelse gärna tillfredsställa. Den
stora publiken, som fyller salongen och betalar
sina biljetter, och en teaterstyrelse, som ej
ställer högre konstnärliga kraf på sig själf
än den stora publikens, de kunna snart
hjälpas åt att i konstnärligt afseende
demoralisera hvarandra och sänka nivån så
pass, som vi se det gjordt hos oss i våra
dagar och kanske ännu lägre. Aslaksen
säger i »De unges förbund»: »Jeg sagde
til mig selv: det er det store publikum som
skal bære et blad, men det store publikum
er det slette publikum, det ligger nu i de
lokale forholde, og det slette publikum vil
have et slet blad, se saa redigerte jeg
bladet — slet, og det stod jeg mig paa».
Detta lät fordom som ett bittert hån mot
publiken, men vår tid gifver satsen
bekräftelse! Och det är publiken, som ytterst
bär ansvaret för, huru högt eller lågt den
dramatiska konsten står, isynnerhet när
förmågor och möjligheter till ett bättre icke
saknas. En teaterstyrelse utan
statsunderstöd anser, att affär är affär och afklipper
alla resonemang om repertoarens höjande
med en antydan om så eller så många
utsålda hus och tröstar sig i medvetandet om
en god utdelning. Så länge våra teatrars
publik ej känner något ansvar som sådan,
så länge ej hvarje teaterbesökande söker till-
ägna sig något af en god kritikers svåra konst,
så länge ridåns fall är en gifven signal till
applåder och dessas slut till
mellanäktspun-schen, vid hvilken man enas om, att »det
är tusan, hvad de spela styft», hvarefter
man vid punschen efter maten ej ägnar en
tanke åt styckets innebörd och värde —• så
länge är det ovisst, huru ett försök att höja
repertoaren skulle slå ut. Men — jag
återkommer därtill — fast vår ordinarie
teaterpublik nöjer sig med hvarjehanda, finnes det
i Stockholm konstnärligt intresserade
människor, hvilka ej mera som förr tillhöra k.
dramatiska teaterns publik, de begära något
annat och mera, än hvad där bjudes, och
jag tror att deras antal växer, deras mening
vinner terräng.
Dessa människor se också med oro och
beklagande den stagnation i personal och
rollfördelning, som låter sig förmärkas vid
k. dramatiska teatern. Associationen har
nu ägt bestånd i fem år, några medlemmar
hafva frivilligt lämnat den, missbelåtna med
tonen i styrelse och verksamhet — men
några nya hafva ej släppts in på det helgade
området, fast skäl kunde finnas att binda
ett par af de engagerade med starka band,
förutom att väl rättvisan kräfver, att de,
som kommit till och i repertoar, lönevillkor
och publikgunst intagit en framstående plats,
finge lika god ställning som artister, hvilkas
glansdagar äro tillända, eller som de, hvilka
konstnärligt taget aldrig haft och aldrig få
några glansdagar, men som hade den
lyckan att tillhöra teatern, när associationen
bildades. Af nya engagement är fröken
Seeligs det enda af verklig betydelse, fast
man under detta spelår vida mindre än
under det förra låtit hennes rika gåfvor
komma till tals. De ungdomar, som
teatern själf har fostrat, gifva vanligen i början
löften, som snart förkväfvas af ett manér,
som är fullt utveckladt, innan den egentliga
utvecklingen börjat. Och det är för
framtidens skull som detta ingifver oro; när de
artister, som nu stå i främsta ledet, hunnit
åldras, så att de byta fack eller draga sig
tillbaka, hvarifrån skola då de nya krafterna
komma? Och äfven under nuvarande
förhållanden vore en och annan inflyttning
särdeles önskvärd, äfven om ett sådant
engagement med några kronor och ören skulle
minska utdelningen per lott, ty lif är
utveckling och kraftomsättning, men en artistklicks
»själfmedvetande» är ej konstnärligt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
