Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Rothenburg ob der Tauber. Ett reseminne. Af Ellen Fries. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2\2
ellen fries.
Ut genom Cobolzellerthor, ned för
den breda landsvägen till Taüberdalen
och vidare öfver den gamla stenbron!
I öfver ett halft årtusende har den
förbundit Rothenburg med landet vester
om Taubern, och den tyckes ännu kunna
motstå några århundraden.
Där på andra sidan bron slå vi oss
ned vid vägkanten och se oss omkring.
Nu förstå vi, hvarför Rothenburg
heter »ob der Tauber». Högt och brant
ligger staden öfver den lilla floden i
dalgångens djup.
Att med stormning intaga dess torn
och murar var säkerligen ingen lätt sak.
De tyckas ännu stå där i hela sin
forntida styrka, döljande och skyddande
staden. Först vid närmare efterseende blir
det tydligt, att de numera endast äro
en ögonens fägnad, ett storartadt minne
af flydda tiders stridslust. Fredliga
små hus hafva smugit sig in i murarne,
ett och annat träd har funnit sin
näring i den smulnande te’gelstenen och
täfla med tornen att behagligt afbryta
murarnes långa linier, och
slingerväxterna söka där och hvar under en fager
yta utföra sitt ödande murbräckararbete.
Aftonsolen ger åt de gamla
fästningsverken en grann, gulröd färg, som
bryter sig i tusende skiftningar mot det
gröna landskapet. Ej mindre
mångskiftande och egendomligt är detta.
Vinstockar och vinbärsbuskar, omgärdade
ängar och åkerlappar, tallplanteringar
och humleodlingar, skogsdungar och
stora sandgropar, ingenting saknas i
denna profkarta af mänsklig kultur.
I dalgångens djup, inbäddadt i
lummiga träd, framskymtar ett stort hvitt
landthus med jättehögt tegeltak och ej
långt därifrån »Vår fru till Cobolzells»
murgrönsklädda gotiska kapell.
Denna vackra sommarafton kretsa
öfver den spetsiga gafveln en flock hvita
dufvor, liksom de under århundraden
kretsat, oberörda af de väldiga stormar,
som tid efter annan brutit sig mot
Ro-thenburgs murar.
Ty allt ifrån ungrarnes vilda
plundringståg fore Otto den stores dagar,
till dess fransmännen under Napoleons
tid hemsökte Bayern, har ej Tyskland
upprörts af något betydande krig, vid
hvilket ej Rothenburg varit ett
efter-sträfvadt segerpris, och på hvarje
viktigt blad af det stora rikets krönika
finnas några rader egnade åt den gamla
riksstaden vid Taubern.
Men ej blott i fientlig afsikt hafva
harneskklädda ryttare med guldstickade
sadelmunderingar, mångfärgade banér
och stora lastvagnar i släptåg dragit
fram denna väg öfver bron och till
Cobolzellerthor. De tyska kejsarne hafva
ock kommit tid efter annan med stora
följen blott för att gästa i sin goda stad
Rothenburg. Dessa besök kostade alltid
borgarne stora summor och emotsågos
därför också af dem med blandade
känslor.
Så protestanter de voro, torde de ock
med en viss oro blifvit varse de blå och
gula banéren och de elghudsklädda
ryt-tarne nere på bron, och i spetsen för
dem härolden med den hvita fanan, som
uppfordrade staden att gifva sig åt
svenskarne. Det var en svensk ströfkår
under öfverste Uttlar och af Gustaf Adolf
utsänd från det eröfrade Würzburg i
början af okt. 1631. Staden lydde
under kejsaren, hade en kejserlig
besättning och kunde vänta sig Magdeburgs
öde, om svenskarne blefvo besegrade.
Ej underligt sålunda, om tvekan rådde
biand borgerskapet. Men här gafs ej
val. Den kejserliga besättningen kunde
ej motstå svenskarne — och så började
för Rothenburg ett sorgens och orons
tidehvarf, som ej slutade förrän freden
undertecknats i Osnabrück och Münster.
Rothenburg togs och återtogs, svenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
