Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Rothenburg ob der Tauber. Ett reseminne. Af Ellen Fries. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2\2
ellen fries.
derstödja det lilla samhälle, som växte
upp under borgens skydd. Staden
Rothenburg fick stadsrätt under Fredrik
Barbarossa 1172, och när väl
Hohenstaufernas tid var ute, sjönk borgen
ned till en obetydlighet. Staden åter
hade redan fått samma utsträckning, som
den sedan bibehållit, och den
stadsvänlige Rudolf af Habsburg gaf den 1274
en fri riksstads alla rättigheter.
Borgen har ock mera lidit af tidens
förstörelsekraft än hvad staden gjort.
Med en viss skadeglädje såg under
medeltiden borgerskapet dess förfall och
kunde ej förmås till dess iståndsättande.
Vid början af detta århundrade
undergick den sin slutliga förstörelse, i
samband med några andra nidingsdåd, som
den bayerska regeringen företog, ej
långt efter sedan den gamla riksstaden
förlorat sin själfständighet under de allt
omskapande napoleonska krigen.
Nu står blott kvar en vördnadsvärd
gammal port och ett tusenårigt torn,
intressant för historikern, måleriskt för
konstnären, för öfrigt är hela borgplatån
en park med sköna, stora träd och en
härlig utsikt öfver den täcka
Tauber-dalen och den muromgifna staden.
En gammal medeltidskrönikör talar
om, att Rothenburg är berömdt för sitt
goda bröd och sin sköna luft. Att
brödet ännu var i höjd med sitt rykte, hade
vi pröfvat på värdshuset, och här på
bergsplatån blåste friska vindar, liksom
i den gamla goda tiden.
* *
*
Vi söka oss likväl åter ned i dalen
på andra sidan borgen. Ännu en gång
vilja vi nedifrån skåda den måleriska
stadsmuren, som ej heller här saknas.
Efter sluttningarne är kulturen lika
växlande, som i den del af dalen, vi nyss
genomvandrat, och som nu skymmes af
borgen. Likheten är förvillande. Men
förgäfves spana vi efter det lilla
gotiska kapellet. En gammal kvarn är här
däldens främsta prydnad. Den är ett
förebud till den prosa, som väntar oss,
då vi kommit upp från dalgången, just
där stadsmuren svänger af från Taubern.
Rothenburg har i högre grad än
andra städer en fram- och en baksida.
PYamsidan är sällsynt idyllisk,
baksidan är prosan själf— endast vidsträckta
bördiga fält.
In således i staden genom den första
port vi träffa på! Det är
Klingen-thor, måhända den vackraste af de sju
portarne. Vi säga måhända, ty de ha
hvar och en sin skönhet, sin karaktär.
Klingenthor är den högreste, prydlige
drabanten, som för länge sedan lagt
bort sina krigarlater och nu med
fredlig min hälsar de inträdande.
När vi väl komma in i staden, ångra
vi nästan, att vi dröjt så länge
därutanför. Man tröttnar ej att vandra genom
dessa breda patriciergator med deras
höga gafvelhus från fjorton- och
femtonhundratalen eller genom dessa smala
krokiga handtverkargränder.
Dessa göra ej i Rothenburg något
skärande intryck, ty det är ingen stor
stads afskum, som där tagit sin tillflykt.
Om nöd kan ej talas i en stad med så
rika gamla fattigkassor, och man kan
där njuta af det måleriska med godt
samvete •— dubbel njutning.
Än stanna vi beundrande framför
en gammal sandstensportal med sina
renässansmonumenter, inskriptioner och
årtal, än framför de plaskande
brunnarne i gathörnen, än gå vi in på de
stora gårdarne, som med sina
svalgångar, smygvrår och slingerväxter ligga
där tysta och stilla, bortglömda af den
rastlösa tiden. I de här åldriga husen
stå ej fönstren uppradade i tätt slutna
led som preussiska soldater, de sitta där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0274.html
