Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mormor generalskan. En rysk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!.s8
mormor generalskan.
fråga: »Ar det verkligen omöjligt nu
för tiden att lefva som då?» Men
nöden och lifvets hårda kraf hindrade dessa
frågor att utveckla sig och förkväfde
dem. Och så hade de ingen annan tröst
än krogen — —
Denna aktning för den gamla tiden,
som de ansågo som sitt ideal, gjorde,
att det aldrig kunde falla någon in ens
för ett ögonblick något sådant som att
plundra generalskan. Hon var en
kvar-lefva från det gyllene förflutna, en
lefvande minnesvård öfver de bättre
tiderna — och Schalaschnajaborna
vördade denna minnesvård och aktade den
som en ögonsten.
Men det var tydligt, att detta kunde
ej räcka länge under de nya
förhållandena. Ju kraftigare dessa förhållanden
gjorde sig gällande, desto svag_are blefvo
utsikterna, att generalskans ställning till
Schalaschnajaborna skulle kunna blifva
oförändrad. Och i slutet af den
sommar, som jag tillbragte i Schalaschnaja,
inträffade också en tilldragelse, som på
en gång gjorde slut därpå och på samma
gång spred ljus öfver många seder af
det nuvarande lefnadssättet.
Schalaschnaja ligger afsides från alla
postkommunikationer, och för att komma
i förbindelse med den ytte världen
måste byn underhålla sin egen postiljon.
Honom ålåg det att två gånger i
veckan fara fyrtio verst till närmaste stad
för att lämna och afhemta post,
bestående af enskilda bref och handlingar,
som skickas till eller från byns
ämbetsmän. Vanligen utses till postiljon den
eländigaste mushiken i byn, någon som
af ett eller annat skäl är urståndsatt
att förrätta något riktigt arbete.
Po-stiljonen är i allmänhet illa aflönad och
kan blott med knapp nöd slå sig
igenom. Då jag vistades i Schalaschnaja,
innehades postiljonsysslan af en ung
gosse vid namn Chopor* med
öknamnet »Tranan». Han hade ovanligt långa
ben och en smal och insjunken
bröstkorg. I en stad skulle hans yttre
måhända icke väcka så mycket uppseende,
men bland det starka och bastanta
landt-folket såg han mycket eländig ut, och
den rangliga och kraftlösa gestalten
framkallade ovillkorligen ett småleende.
Och i Schalaschnaja lade man intet band
på sin lust att skratta åt honom och
håna honom.
Då Chopor var i tillfälle att ofta
besöka staden, var han den förste af
byns invånare, som kom under
stads-lifvets inflytande. Schalaschnajaborna
hade redan länge märkt några
besynnerliga drag hos honom, hvilka i
början endast framkallade löje. Han
började t. ex. införa några nyheter i sin
klädsel: han började använda väst, ett
plagg, som de aldrig sett förut, ty de
buro alla, Rospojassov icke undantagen,
kaukasiska »beschmets» (ett slags
lif-tröja), han skaffade sig äfven gamla
stadsstöflar och väckte därmed riktig
förtjusning bland gatpojkarna i
Schalaschnaja, hvilka följde honom i en lång
rad och ej kunde se sig mätta på hans
stöflar. Vidare började han i sitt tal
använda ord och uttryck som
Schalaschnajaborna aldrig hade hört, som t. ex.
ysannerligen», »brist på bildning»,
»begrepp» etc.
— I följd af eder brist på bildning
kan en uppfostrad människa sannerligen
inte bo ibland eder. I hafven ju icke
begrepp om någonting — sade han en
gång helt tvärt åt några grannar, som
roade sig på hans bekostnad. De sågo
på honom med stor förvåning och
började skratta ut honom mer än någonsin,
kallande honom »trana» och »humlestör».
* Uttalas Chapjor (h starkt aspireradt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
