Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mormor generalskan. En rysk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^54 mormor generalskan.
ralskan. »Samma slags samtal som det
här återgifna, fördes mellan nästan alla
de närvarande. Endast några gamla
gubbar och ett par »folkskygga», om
hvilka jag förut talat, bildade ett
undantag: tysta och med mulna ansiktsdrag
hörde de på sina grannars resonemang,
och lika tyst begåfvo de sig hem.
Under tiden gick generalskan stum
och med långsamma, trötta steg hem
till sig. Hon gick böjd, krympte ihop
och såg mycket äldre ut än för en
timme sedan. Tyst gick hon in i sin
stuga, tyst stängde hon dörren efter sig
och svarade ej ett ord, då jag på
kvällen kom och knackade på hennes dörr.
Först dagen därpå lyckades jag få tala
vid henne. Vårt samtal var för öfrigt
mycket kort. Det enda hon sade mig
var, att hennes stund var kommen.
— Det är nog; jag har lefvat för
länge •— det är tid för mig att gå till
hvila.
Under två år efter den nyss
skildrade tilldragelsen hade jag varit borta
från Schalaschnaja. Slutligen förde ödet
mig tillbaka till den lilla byn. Den
förste jag träffade, då jag kom ut från
gästgifveriet, var Chopor. Han såg långt
ifrån ut som en »humlestör» eller en
»trana», såsom jag hade känt honom
förut. Han hade blifvit fet, fått
ister-mage och såg på det hela ut som en
solid karl.
Vi hälsade på hvarandra.
— Nå, hur står det till Chopor?
— Tackar, någorlunda. Gud har
fördrag med mina synder; det går en
dag i sänder — jag har afsagt mig
po-stiljontjänsten.
— Hvarför det?
—• J°> jag har inte tid. Jag har
öppnat en krog.
— Jaså. Nå, säg migf, hur stå det
till med min gamla bekanta, mormor
generalskan ?
— Hon är död. Hon dog för
ungefär en månad sedan.
— Stackars gumma! — utropade
jag ofrivilligt.
— Hvarför är det synd om henne?
Det var nog bäst för henne; hon hade
lefvat tillräckligt länge; hon började
nästan göra intrång på andras lif. Hon
var sannerligen en elak gumma.
— Elak? Hur så?
— Jo, det var hon. Hon hade
lofvat att fore sin död yppa hemligheten
om brunnarna, hur man skall få reda
på, hvar det finns vatten i jorden —
men hon höll inte sitt ord.
— Verkligen? Sade hon inte —
— På min heder, inte ett ord. Hela
byn trängdes omkring henne, det kom
folk från andra byar för att bedja henne
därom — men hon var obeveklig. Vi
skickade till och med prästen på henne,
och han försökte att mjuka upp hennes
samvete. Men hon svarade honom: »De
förtjäna inte, dessa usla människor, att
få godt vatten! De lefva inte ärligt; de
kunna dricka smuts» — och så dog
hon. Tänk en så stygg gammal
käring!
Vi tego en stund.
— Och vi bli sannerligen tvungna
att dricka smuts — sade Chopor.
Men de brunnar, som generalskan
hade upptäckt?
— De hafva blifvit förorenade.
— Men går det inte an att rensa
dem? —
•— Hur skulle det gå till? Jag skulle
nog kunna rensa en af dem, men är
det då endast jag, som skall hämta
vatten där? Då skulle ju alla tränga
sig dit för att få af det rena
vattnet. —•
—• Nå väl, skulle ni inte kunna rensa
brunnarna gemensamt, hela kommunen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
